Mitt Hjärta
Jag har världens sötaste pojkvän/sambo-to-be. Nar jag slänger mina humörsvängningar omkring mig, så ler han bara och säger att han älskar mig.
Jag var nog snäll i mitt förra liv, för att förtjäna detta.
Dags att sätta på vinterdäcken
Jag älskar dig jättemycket, du gör mig så lycklig!
Jag var nog snäll i mitt förra liv, för att förtjäna detta.
Dags att sätta på vinterdäcken
Jag älskar dig jättemycket, du gör mig så lycklig!
Post-op
Okej, så jag dog inte. Jag kanske var lite överdramatisk, dock bara en smula, något annat kommer jag aldrig att erkänna.
Sjukhus är inte något favoritställe hos mig, och eftersom jag redan var nervös så blev det ju inte bättre av att jag fick ligga och vänta i en timme innan det var min tur. Under denna väntetid fick jag veta att det skulle vara studenter med på min operation och de hann med att förväxla 2 manliga patienter som också låg och väntade. Som tur var så hann de redan upp vem som var vem INNAN de blev ivägkörda, men det hjälpte ju knappast mot mina nerver. När jag äntligen blev inrullad till operation var jag på bristningsgränsen, det var så nära att jag sa att jag ångrat mig och ville åka hem.
Nu gjorde jag inte det, och gallan är ute. Jag fick se stenen som de plockat ut, och den var inte liten kan jag säga... Svårt att beskriva, men den var större än en spelkula och mindre än en köttbulle.
Sårad och svullen som bara den.
De sprutar ju in en gas i magen, för att komma åt bättre antar jag och gissa om man är snygg efteråt. Jag har sett gravid ut i flera dagar, och nu snackar vi gravid i 9:e månaden och inte så där lite fint mysgravid, med bara en liten bula, något som jag fick påpekat när jag knappt kom upp ur soffan. Roligt värre, liksom. Dock har jag inte haft lika ont som jag trodde att jag skulle ha, efter att ha hört alla skräckhistorier. Jag hade riktigt, riktigt ont när jag vaknade ur narkosen, och tänkte en stilla tanke att om jag ska ha så här ont hela tiden, så kommer jag att skjuta mig innan kvällen.
Tacka vet jag morfin!
Nu är det inte så farligt, det känns som någon sparkat mig hårt i magen, och så länge jag ligger still så känns det knappt något.
När Kärleken hämtade hem mig hade han blommor med sig.
Nu ska jag lägga mig en stund i soffan igen, och titta lite på History Channel.
Ibland är livet rätt bra ändå.
Sjukhus är inte något favoritställe hos mig, och eftersom jag redan var nervös så blev det ju inte bättre av att jag fick ligga och vänta i en timme innan det var min tur. Under denna väntetid fick jag veta att det skulle vara studenter med på min operation och de hann med att förväxla 2 manliga patienter som också låg och väntade. Som tur var så hann de redan upp vem som var vem INNAN de blev ivägkörda, men det hjälpte ju knappast mot mina nerver. När jag äntligen blev inrullad till operation var jag på bristningsgränsen, det var så nära att jag sa att jag ångrat mig och ville åka hem.
Nu gjorde jag inte det, och gallan är ute. Jag fick se stenen som de plockat ut, och den var inte liten kan jag säga... Svårt att beskriva, men den var större än en spelkula och mindre än en köttbulle.
Sårad och svullen som bara den.
De sprutar ju in en gas i magen, för att komma åt bättre antar jag och gissa om man är snygg efteråt. Jag har sett gravid ut i flera dagar, och nu snackar vi gravid i 9:e månaden och inte så där lite fint mysgravid, med bara en liten bula, något som jag fick påpekat när jag knappt kom upp ur soffan. Roligt värre, liksom. Dock har jag inte haft lika ont som jag trodde att jag skulle ha, efter att ha hört alla skräckhistorier. Jag hade riktigt, riktigt ont när jag vaknade ur narkosen, och tänkte en stilla tanke att om jag ska ha så här ont hela tiden, så kommer jag att skjuta mig innan kvällen.
Tacka vet jag morfin!
Nu är det inte så farligt, det känns som någon sparkat mig hårt i magen, och så länge jag ligger still så känns det knappt något.
När Kärleken hämtade hem mig hade han blommor med sig.
Nu ska jag lägga mig en stund i soffan igen, och titta lite på History Channel.
Ibland är livet rätt bra ändå.
...
Någon gång efter klockan 11.00 imogon den 7 oktober kommer livet att ta slut. Ni läste det här först.
Till alla er som inte tror mig:
Jag kommer att komma tillbaks och spöka för er, bara för att kunna säga 'Vad var det jag sa?'
Kom bara ihåg att jag älskar er alla!
Gallblåse-operation
Nu är det bara några dagar kvar till min operation och jag känner att jag nog börjar bli lite nervös. Alla, och då menar jag verkligen ALLA, har olika skräckhistorier att berätta, och de går alla ut på samma sak, jag kommer att ha förbaskat ont, och det är såååå lätt att det blir komplikationer. Vad dessa komplikationer skulle bestå av, det får man aldrig veta, och det gör ju inte saker bättre. Jag skulle gissa på att jag inte är den enda som hittar på egna svar när man inte får något vettigt, och hittills har det slutat med att jag kommer att behöva operera ut ALLA organ, få äta genom en tub i halsen och bajsa genom en påse på magen, alternativt dö. Eller varför inte alla alternativ på en gång, att jag plågas ett tag och sen dör?
Jag hade i mitt eget lilla sinne en idé om att det nog inte skulle vara så farligt, att jag kommer att bli utskriven dagen efter, sätta mig i bilen och köra hem, för att sen krypa ned i soffan och ta det lugnt ett par dagar. Den idén verkar sakta, men säkert försvinna bort mot horisonten.
Jag säger som min älskade lillasyster sa, när hon var liten och badade på det djupa i simhallen:
Håll mig, jag är rädd!
Jag hade i mitt eget lilla sinne en idé om att det nog inte skulle vara så farligt, att jag kommer att bli utskriven dagen efter, sätta mig i bilen och köra hem, för att sen krypa ned i soffan och ta det lugnt ett par dagar. Den idén verkar sakta, men säkert försvinna bort mot horisonten.
Jag säger som min älskade lillasyster sa, när hon var liten och badade på det djupa i simhallen:
Håll mig, jag är rädd!
