This is Néa

Nu är det bara några dagar kvar till min operation och jag känner att jag nog börjar bli lite nervös. Alla, och då menar jag verkligen ALLA, har olika skräckhistorier att berätta, och de går alla ut på samma sak, jag kommer att ha förbaskat ont, och det är såååå lätt att det blir komplikationer. Vad dessa komplikationer skulle bestå av, det får man aldrig veta, och det gör ju inte saker bättre. Jag skulle gissa på att jag inte är den enda som hittar på egna svar när man inte får något vettigt, och hittills har det slutat med att jag kommer att behöva operera ut ALLA organ, få äta genom en tub i halsen och bajsa genom en påse på magen, alternativt dö. Eller varför inte alla alternativ på en gång, att jag plågas ett tag och sen dör?

Jag hade i mitt eget lilla sinne en idé om att det nog inte skulle vara så farligt, att jag kommer att bli utskriven dagen efter, sätta mig i bilen och köra hem, för att sen krypa ned i soffan och ta det lugnt ett par dagar. Den idén verkar sakta, men säkert försvinna bort mot horisonten.

Jag säger som min älskade lillasyster sa, när hon var liten och badade på det djupa i simhallen:

Håll mig, jag är rädd!