This is Néa

Vi har börjat fundera på lilla skruttans dop.

Kanske lite väl tidigt, vad vet jag, men detta för att svärmor ska kunna hinna med att boka billig biljett ifrån Polen.
Inte trodde jag att det skulle vara så himla krångligt. Jag vill ha ett litet dop, med bara oss, familjen och en präst, precis som det var på lilla Isas dop. Ingen gudtjänst alltså. Det får man inte här i Gislaved. Här har de bara dop vissa datum varje månad och det i samband med gudstjänster.

Jag kan ju tänka mig flera saker som är roligare än att sitta länge i en kyrka med en bebis som kommer att bli rädd varje gång det spelas på orgeln, som GIVETVIS kommer att gnälla och krångla bara därför att liksom.

Nu ligger mitt hopp hos Tofteryds församling istället, att vi ska få döpa henne, på det sättet som jag önskar, i Åkers kyrka. Det fungerade för Isa och jag hoppas att de inte ändrat några regler eller nåt på dessa 4 år.

Annars knallar livet på som vanligt. Vi fick finbesök häromdagen av 'tanterna' Marie och Angela, samt Isabell, och lillskruttan var skittråkig och sov sig igenom hela besöket typ. Som vanligt. Vi var och tog kort på henne för att fixa födelseannons i Värnamo Nyheter, och hon sov sig igenom det också. Vi försökte verkligen med allt för att hon skulle vakna, så att det skulle bli ett fint kort, men icke. Ju mer vi försökte, desto djupare sov hon. Tills vi kom hem. Jag skojar inte när jag säjer att hon slog upp ögonen så fort vi klev över tröskeln.

Skitunge!

Värre är det på kvällarna. Då vägrar hon att sova, och bara skriker. Stora tårar som rullar ned från kinderna och ingenting duger. Eller jo, pappa duger. Själv existerar jag inte i hennes värld just då. Lite jobbigt på helgerna eftersom Filip inte är hemma då utan är ute och ordningsvaktar. Inte kan jag muta henne med tutte heller eftersom mjölken försvann när jag blev sjuk. Jag försökte få igång det igen, men det resulterade bara i att hon blev arg för att det inte kom någon mat, så nu blir det bara flaska för hennes del. Själv pendlar jag mellan att tycka att det är skönt att någon annan kan mata, så att hon inte är så låst av mig och att tycka att det är skittråkigt att hon inte behöver mig på samma sätt längre.

Herregud, hur ska det gå när hon flyttar hemifrån?

Nej, nu ska jag passa på att trycka i mig lite mat medans det lilla livet snusar i sin vagn. Man får passa på.

Jag hade ju så fint planerat att Filip skulle få vara lektant åt arg bebis, men vad händer?

Jo, hon är värsta snälla bebben. Somnar i tid, sover ordentligt och när hon väl var vaken så var hon så snäll och söt så.

Jag börjar ana en konspiration.

Så har då Julia lärt sig att man kan köra med sin mamma. Hennes favoritsätt att driva mamma till gränsen? Sov hela dagen och var vaken halva natten. Det hade inte varit så farligt om hon bara hade varit glad, men icke! Det ska gnällas och krånglas och gråtas. Filip, som jobbar på nätterna och bara ser dag-Julia, tycker att hon 'är ju jättesnäll'.

I natt är han hemma, och då ska jag nog lägga mig tidigt, så får han trösta bebis.

Hämnden är ljuv!

*moahahaha*

Gos med mormor. Lill-grisan har på sig sin fina Hallo Kitty-klänning som mormor stickat, men den syns inte tyvärr. Ska försöka få med den på bild nästa gång.



Fröken hintar att hon är hungrig genom att äta hand.



Morgon-gos med Wilma



Morgon-gos med pappa.

Nu väntar vi bara med spänning på att hon ska växa till sig lite, så att man kan börja se vem hon liknar. Eller ja, Filip väntar väl lite mer än jag, jag tycker redan att tiden går alldeles för fort och tycker att hon ska vara mini-liten ett bra tag till.

... -13 kilo på en vecka.

Tänk om resten kunde vara lika enkla, vilken lyx!

...om man ljuger.

För er (män) som inte vet, så inträffar detta efter ett par dagar när mjölkproduktionen börjar fungera, och kroppen får ännu en hormonchock. Det finns nog inget som jag inte gråtit över. Ett litet utdrag:

-För att hon är så liten
-För att hon kommer växa upp
-För att hennes hår var rufsigt (alla 3 hårstrån) och det var så sött
-För att hennes hår är så fjunigt, och snart kommer det att bytas ut mot 'riktigt' hår
-Lite till för att hon kommer att växa alldeles för fort

osv osv...

Ändå skulle jag inte vilja byta ut det mot något, hon är mitt lilla hjärtegull.


Sötaste kusinerna!

Så var hon då äntligen här efter en lång väntan.



Vår lilla, lilla groda.

Fort gick det också. Vattnet gick utan förvarning klockan 21.15, och 35 minuter senare hade jag regelbundna värkar med 2 minuter emellan.
Det var bara att packa sig in i bilen och åka in till förlossningen.
Vi var där vid midnatt undefär, och efter en undersökning tyckte barnmorskan att jag skulle försöka vila lite eftersom värkarna inte var så starka än, så vid 1-tiden fick jag 2 panodil och en mild sovtablett. Det tog nog inte mer än en halvtimme innan jag insåg att någon vila skulle det då inte bli tal om. Värkarna blev bara större och större och tillslut tvingade jag Filip att ringa efter barnmorskan igen.

Henne hade jag kunnat strypa kan jag lova.

Hon kom in, sa att hon skulle se om de kunde ge mig något mot smärtan och gjorde en undersökning där det konstaterades att jag bara var öppen en centimeter, och då hade jag redan så ont att jag inte kunde vara tyst längre. Sedan berättade hon att de inte hade något ledigt förlossningsrum, men så fort det blev ledigt så skulle jag få lite lustgas. Jag hade velat säga åt henne att jag skiter väl i alla andra, ge mig något, vad som helst, men jag kunde inte. Jag kunde inte prata, orkade inte, allt kretsade bara kring smärtan.

Så här i efterhand kan jag ju förstå att de trodde att det var långt kvar, och att det var därför som de tog det så lugnt, men just då ville jag drämma något hårt i huvudet på dem.

Nästa gång hon kollade hade jag öppnat mig 5 centimeter, och det var nog då som hon insåg att det skulle gå fort. Eller ja, fort, för mig kändes det som en evighet, värkarna kom ett i ett, det var knappt att jag hann ta ett par andetag emellan, men för dem var detta fort. Det sägs att när man börjat öppna sig så kommer man att öppna sig med ungefär en centimeter i timmen. Det betyder att öppningskedet tar ungefär 10 timmar, och här hade jag gått från 1 till 5 på en timme. I 2 timmar fick jag ligga innan vi fick komma in till ett rum och jag äntligen kunde få lustgas, och som jag längtat! Jag tog med glädje emot masken, men vad besviken jag blev. Jag drog och drog i den jäkla masken men ingenting hände. Jag hade lika gärna kunnat ligga och lukta på blommor eller nåt. Snacka besvikelse. Det enda det var bra till var att mina skrik dämpades för skrek, det gjorde jag. När jag sen hörde hur de började prata om epidural kände jag bara: Ja, ja JA!

Besvikelse igen!

Innan den var lagd och börjat verka, så var jag fullt öppen och det var dags att krysta. Mot krystvärkar finns ingen bedövning. Tack för den, Televerket.

I alla fall så gick det ju bra, om man ser till slutresultatet, men det var inte ett dugg kul under tiden. Bland det första som jag kunde klämma ur mig efteråt var: Det blir fan inga fler barn!

Hur det går med det får vi väl se, just nu njuter jag av att sniffa bebis hela dagarna.



Hon är så fin, min lilla groda!

Vår efterlängtade lilla Julia <3

... som känner att du måste skriva skit om andra människor för att du själv ska må bättre. Jag hoppas att det fungerade, vem vet, nästa gång kanske du till och med vågar stå för dina ord som en vuxen människa och inte kommentera anonymt.