This is Néa

Så var hon då äntligen här efter en lång väntan.



Vår lilla, lilla groda.

Fort gick det också. Vattnet gick utan förvarning klockan 21.15, och 35 minuter senare hade jag regelbundna värkar med 2 minuter emellan.
Det var bara att packa sig in i bilen och åka in till förlossningen.
Vi var där vid midnatt undefär, och efter en undersökning tyckte barnmorskan att jag skulle försöka vila lite eftersom värkarna inte var så starka än, så vid 1-tiden fick jag 2 panodil och en mild sovtablett. Det tog nog inte mer än en halvtimme innan jag insåg att någon vila skulle det då inte bli tal om. Värkarna blev bara större och större och tillslut tvingade jag Filip att ringa efter barnmorskan igen.

Henne hade jag kunnat strypa kan jag lova.

Hon kom in, sa att hon skulle se om de kunde ge mig något mot smärtan och gjorde en undersökning där det konstaterades att jag bara var öppen en centimeter, och då hade jag redan så ont att jag inte kunde vara tyst längre. Sedan berättade hon att de inte hade något ledigt förlossningsrum, men så fort det blev ledigt så skulle jag få lite lustgas. Jag hade velat säga åt henne att jag skiter väl i alla andra, ge mig något, vad som helst, men jag kunde inte. Jag kunde inte prata, orkade inte, allt kretsade bara kring smärtan.

Så här i efterhand kan jag ju förstå att de trodde att det var långt kvar, och att det var därför som de tog det så lugnt, men just då ville jag drämma något hårt i huvudet på dem.

Nästa gång hon kollade hade jag öppnat mig 5 centimeter, och det var nog då som hon insåg att det skulle gå fort. Eller ja, fort, för mig kändes det som en evighet, värkarna kom ett i ett, det var knappt att jag hann ta ett par andetag emellan, men för dem var detta fort. Det sägs att när man börjat öppna sig så kommer man att öppna sig med ungefär en centimeter i timmen. Det betyder att öppningskedet tar ungefär 10 timmar, och här hade jag gått från 1 till 5 på en timme. I 2 timmar fick jag ligga innan vi fick komma in till ett rum och jag äntligen kunde få lustgas, och som jag längtat! Jag tog med glädje emot masken, men vad besviken jag blev. Jag drog och drog i den jäkla masken men ingenting hände. Jag hade lika gärna kunnat ligga och lukta på blommor eller nåt. Snacka besvikelse. Det enda det var bra till var att mina skrik dämpades för skrek, det gjorde jag. När jag sen hörde hur de började prata om epidural kände jag bara: Ja, ja JA!

Besvikelse igen!

Innan den var lagd och börjat verka, så var jag fullt öppen och det var dags att krysta. Mot krystvärkar finns ingen bedövning. Tack för den, Televerket.

I alla fall så gick det ju bra, om man ser till slutresultatet, men det var inte ett dugg kul under tiden. Bland det första som jag kunde klämma ur mig efteråt var: Det blir fan inga fler barn!

Hur det går med det får vi väl se, just nu njuter jag av att sniffa bebis hela dagarna.



Hon är så fin, min lilla groda!