This is Néa

Det har tagit mig ett tag att skriva det här inlägget. Det handlar om det som man egentligen inte pratar om, det som väldigt få erkänner, nämligen förlossningsdepression. När man som jag har velat ha barn så länge, och alla vet om det, så krävs det väldigt mycket för att erkänna att det kanske inte alls blev som man tänkt sig. Att man tvingas le och se glad ut när alla säger 'Nu fick du som du ville, är du inte glad nu då?' och säga att jovisst är det så, när man egentligen bara vill gömma sig under täcket och låtsas som att världen inte finns.

Så här i efterhand kan man kanske tycka att alla tecken fanns där ifrån början, jag tyckte inte alls om att vara gravid, det var bara jobbigt med hormonsvängningar, foglossning, sömnproblem och att vara allmänt stor och otymplig. När folk skämtade och kallade mig tjockis, eller garvade åt att jag vaggade fram, ville jag bara gråta. Få kläder passade och de som gjorde det satt skitfult. Jag var ful, det var så jag kände. Att man sen fick höra, och läsa, överallt att gravida kvinnor är så vackra, och att de får en inre glöd och bla bla bla, då ville jag bara skrika. Det fick mig att känna som att det var fel på mig, alla andra är ju så fina, alla andra trivs ju, alla andra är ju superlyckliga, så vad är det för fel på mig?

Att förlossningen sen blev jobbig, i mina ögon, det spädde väl på det hela. När Julia kom ut och de la henne på mig mage så kände jag bara: Jaha, och nu då? Vad ska jag göra nu? Ska jag ta hand om henne? Är det inte meningen att jag ska bli hopplöst förälskad i mitt barn vid första ögonkastet, jag känner ju ingenting?
Jag tänkte att det kanske ordnar sig, att jag bara behövde lite tid med min bebis, men den där känslan infann sig aldrig. Det var inte att jag tyckte illa om mitt barn eller så, jag var bara tom. Jag tänkte att det kanske löser sig när jag kommer hem, så jag åkte hem redan dagen efter, men det ändrade ingenting. Jag visste att man kan bli lite nere ett par dagar efter förlossningen när alla hormoner ska ur kroppen, så nu tänkte jag att det blir bättre när babybluesen försvinner.

Det blev aldrig bättre, snarare tvärtom. Efter några veckor hemma hade fortfarande ingenting förändrats. Jag skötte Julia som jag skulle, jag matade och bytte, badade och kelade, men det var aldrig med några varma känslor, snarare tvärtom. Jag grät mest hela tiden, grät för att hon förtjänade bättre, grät för att jag var världens sämsta mamma, det spelade ingen roll vad någon annan sa. Om hon blev ledsen, så grät jag för att hon grät. När jag blev förkyld och min mjölk försvann så grät jag över att hon inte behövde mig längre, nu kunde ju vem som helst mata henne. Jag vet inte hur många gånger jag låg i sängen och grät, och tänkte att det var bättre att jag lämnade Julia och Filip, då kunde ju Filip träffa en 'riktig' sambo och Julia kunde få en 'riktig' mamma. Jag försökte hålla skenet uppe, både här på bloggen och i verkligenheten. När Angela och Marie kom och hälsade på var jag helt övertygad om att Angela skulle avslöja mig. Hon har alltid kunnat se på mig om det är något. Jag satt som på nålar hela tiden. När vi var i Stockholm och hälsade på, och min farmor sa att 'Henne är du väl mallig över?' så tänkte jag bara: ja, borde jag inte vara det? Borde jag inte älska mig dotter så mycket att hjärtat vill spricka? Jag känner ju ingenting för henne.

Vändningen kom när jag var tvungen att fylla i ett frågeformulär på BVC om hur jag tyckte förlossningen varit, och hur jag mådde nu o.s.v. Jag kände att det var nu eller aldrig så jag tvingade mig själv att vara ärlig. Jag säger tvingade, för det var verkligen inte lätt att erkänna, vare sig för mig själv eller för andra att något var fel. Jag hade ju tänkt lite som att jag hade ju velat det här så länge, och nu har jag fått det så sluta gnäll liksom.
BVC uppmuntrade mig att berätta för Filip och förmedlade även en kontakt med en person på spädbarnsverkamheten som skulle komma hem till mig och prata. När jag kom hem ringde jag Filip det första jag gjorde, medans jag fortfarande hade en gnutta mod i kroppen. Jag insåg ju att jag var så illa tvungen att berätta för honom om det skulle komma hem någon till oss, han skulle ju undra vad hon gjorde där. Hade inte BVC insisterat på att denna person skulle komma hem till mig och prata, så hade jag nog aldrig berättat. Under hela samtalet med Filip storgrät jag och när jag tillslut fick fram vad det var: att jag inte älskade vår dotter, och att det bara kändes som att jag var hennes barnvakt, inte mamma, så var han väldigt förstående. Han lugnade mig och försäkrade mig om att vi skulle klara det här, att jag inte alls var någon dålig mamma, snarare tvärtom, jag var den bästa mamma Julia kunde få. Det fick mig att gråta ännu mer, stackars barn, vad hade hon gjort för elakt för att förtjäna en sån hemsk mamma?

Efter den dagen vände det. Det var ingenting som gick på ett kick, det har tagit tid och det har inte alltid varit lätt, men nu skulle jag säga att är mer eller mindre framme. Jag kan sitta och bara titta på Julia, på hennes små fingrar och tår, hennes lilla näsa och när hon ler så smälter jag. Mitt hjärta svämmar över av kärlek och jag skulle aldrig vilja ha detta ogjort, hur jobbigt det än var. Nu kan jag t.o.m tänka mig att skaffa en till lite längre fram.