This is Néa

Jag bryr mig inte, det är min rättighet som mamma!

Tiden går alldeles för fort och hon blir mer och mer självständig för varje dag som går. Idag fick jag till exempel inte lämna henne på dagis, utan när vi kom fram till dörren så puttade hon bort mig och sa: "Akka akka" (Akta akta)! Inte bara en gång heller, utan två. Nu är hon ju för liten för att kunna få upp dörren, och för att kunna klä av sig, så hon hade ju inte så många andra val än att låta mig följa med in, men ändå. Vart ska det här sluta om hon redan nu, vid 1,5års ålder, försöker bryta sig loss och bli självständig?

Om ni undrar varför hon sitter med en stövel på sig så är det för att hon inte fick på sig den andra. Gud nåde den som försöker hjälpa henne, då får man allt veta att man lever. Har man tur så kommer man undan med en hand som trycker bort en med orden "akka akka" (akta), har man otur vrålar hon så att örona riskerar att trilla av.

Men men, man ska vara glad för det lilla, hon har iallafall börjat säga "Nej TACK" istället för bara "nej"....

Imorgon blir det trevligt här i alla fall, då kommer familjen på lite tidigt födelsedagsfirande. Lilla Isa är ju inte tillgänglig nästa helg, så då tar vi det nu istället. Jag har hört ryktas om att hon redan bestämt vilka kläder hon ska ha på sig. :)

När någon är ledsen så tröstar man genom att kramas. Av den anledningen sitter Julia och kramar boken. I boken finns nämligen en bebis som gråter. Hon har blivit väldigt intresserad av bebisar och speciellt om de är ledsna, då ska det kramas och pussas. Nu har hon inte träffat några bebisar (bortsett från på dagis) så här hemma har vi märkt det genom att hon kramas med böcker och tidningar.

När det gäller hennes utbrott så prövade jag en ny metod att bemöta henne idag. Efter badet fick hon för sig att slänga sig på golvet och skrika igen och jag gjorde då samma sak! Det tog ett tag innan hon reagerade, sen kom hon och kröp ihop intill mig och kramades. Vi fick göra om proceduren några gånger, men för varje gång varade de kortare och kortare stunder. Sista gången var det bara ett par sekunder. Visst var hon fortfarande ledsen och det är klart att hon måste få visa att hon är ledsen om hon är det, men om de hysteriska utbrotten minskar är det bra. Jag inser givetvis att man aldrig kan komma ifrån de helt, speciellt eftersom hon inte kan berätta med ord om något är fel, men jag tror att hon också kommer att må bättre av att slippa vara så arg, så länge.

I så fall har Julia DEFINITIVT det. Hon bryter helt ihop för ingenting mest hela tiden känns det som. Hon får inte på sig skorna själv, till exempel, så då bryter hon ihop. Jag frågar om hon vill ha hjälp och får ett skrikande "Neeeej" till svar. Är jag tvungen och ta på dom på henne ändå (för att vi ska till dagis t.ex) bryter hon ihop igen och blir helt hysterisk. Skriker som om jag misshandlade henne eller nåt. Skriker och visar att hon vill komma upp, men försöker jag lyfta henne blir hon till en bit spaghetti och skriker för att hon inte vill upp.

Damned if you do, damned if you don't.

Hon har absolut inga muskler i kroppen på väg till dagis, inte heller när vi går därifrån. Försöker man ta henne i handen (eftersom hon annars sticker åt andra hållet) ramlar hon ihop i en liten hög på backen. Det är som om hennes hand är en magisk liten knapp, nudda den och kroppen stänger av.

Så vad gör man? Tar tio, tjugo, hundra djupa andetag och låter henne skrika bäst hon vill (hon kommer när hon är färdig)? Det funkar ju när man är hemma och inte ska någonstans. Men vad gör man på parkeringen till exempel? Hon måste hålla handen där, det kan ju komma bilar. Det fungerade ett tag att bara ignorera beteendet, ställa henne upp igen och säga "Nu går vi till bilen", men det fungerar inte nu. Så fort jag ställer henne upp så viker sig benen igen och hon ligger på marken. Ska jag kanske bara ge upp och bära henne överallt? Det är hon lite stor för tycker jag, och det är ju faktiskt inget fysiskt fel på henne, hon testar ju bara sin mamma.

...och den lilla tjuven är framme. Nöjd som få var hon när hon satt där och slickade i sig smöret. Isch!

Det nyaste är annars att hon vill sitta och titta på kort, gärna på sig själv (vilket ego!), och pekar och berättar vilka det är (mamma, pappa, Dandon, Totte, Ia). "Ia" är då alltså henne själv. Eller att läsa sina böcker. Boknörd har hon ju alltid varit, men nu börjar hon komma ihåg böckerna så att hon själv kan "berätta" vad som händer. Det är otroligt roligt att sitta och lyssna på henne, och sen hon började dagis så pratar hon mer och mer för varje dag, förståeligt i alla fall. Babblat har hon ju alltid gjort.

jag kan förresten meddela att hon sov hela natten i sin egna säng, trots att hon har alla möjligheter till att rymma. Hon vaknade vid kl 05 och var på väg ut, men la sig snällt när jag ledde tillbaks henne. Bästa bebben!

Min bebis älskad verkligen sina böcker.

I natt hade hon kommit in till Filip vid 02 och mer eller mindre skrämt livet ur honom genom att smyga fram till honom och säga: "Pappa!" och räcka fram en bok. Att hennes pappa inte var jättesugen på att läsa saga spelade ingen större roll.

Vi har ju då som sagt plockat bort ena sidan på hennes spjälsäng (på prov), därav hennes nattliga eskapader. Jag hoppas på att hon snart kommer att lära sig att stanna i sängen när hon vaknar, men jag har inga som helst illusioner om att det kommer att gå helt smärtfritt.

Att bygga med klossar är riktigt roligt!

Jisses, Vad kallt det är idag! Bilen tyckte definitivt att det var för kallt för att vara ute och köra idag, och jag som skulle till jobbet! Som tur är har vi snälla grannar som ställde upp med lite värme och startkablar så att vi kunde tvinga liv i den lilla humlan. Nu håller jag bara tummarna för att den ska starta imorgon så att jag kommer hem också.

Äntligen hittade jag en sånt här lektält, som jag har letat! Det var meningen att hon skulle fått ett i julklapp, men då fanns de givetvis ingenstans att hitta. Idag hittade jag i alla fall äntligen ett på Jysk när jag egentligen letade efter något helt annat.

Yes!

När Julia fick se det på sitt rum sprang hon rätt in med ett litet tjut. Stor succé, med andra ord! Efter godnattsagan stack hon in igen istället för att gå och lägga sig i sängen. Min lilla plutta!

Nu ligger hon i alla fall i sin säng och snarkar, och jag hoppas att hon tänker stanna där i natt. Hon har varit lite krasslig de senaste dagarna och har då sovit väldigt dåligt. Hon vaknar på nätterna och vill inte alls somna om, om hon inte får sova i vår säng, så de de senaste nätterna har hon legat med mig och sparkats (Filip har legat på soffan, den klenisen).

Jag håller tummarna och hoppas!

Julia älskade sina sångkort, till att börja med att sitta och plocka med och "räkna" (Een, Åå, Een, Een), sen att sjunga. Jag visade henne korten ett och ett samtidigt som jag sjöng sången på och hon fattade fort och plockade upp och visade mig så att jag skulle sjunga. Döm av min förvåning när hon plockade upp "snigelkortet" och sa: "akta akta"! Det är inte en sång jag sjungt för henne, mer än när jag visade korten, så det måste hon lärt sig på dagis

(Tyst Marika, man FÅR faktiskt säga dagis, på Julias dagis säger t.o.m fröknarna det).

Jag får nog fråga det när jag hämtar henne idag.

Pysslade lite på kvällen och gjorde 3 "sångkort" till Julia. Fler ska det givetis bli, men sängen blev alltför lockande i kväll. Kan ni gissa vilka sånger det föreställer?

(Marika, du får inte "gissa" för du vet redan. )

Tänk så fantastiskt egentligen, kissen är försvunnen i 5 år och sen hittar jag honom på en loppis. Min lilla gos! :)

Äntligen har jag lyckats komma på något bra ställe att göra av alla dessa små Pixi-böcker. En liten kartong, lite färg och fantasi så blev det så här fint. Nu återstår bara att lära Julia att böckerna ska ligga där oxå...

"Nej, mamma, jag har inte tid att gå hem nu. Du ser väl att jag är upptagen?"

Vad tog min lilla tjej vägen, och när kom den här stora tjejen? Även fast hon inte är så pratglad på dagis (enligt fröknarna) så kommer hon hem med nya ord varje dag. Igår var det "banen" (barnen) när jag frågade henne vem hon lekt med, idag var det "låla" (måla). Innan dess var det "tona" (stora), "daade" (dagis) och "månna månna" (många många). Då har hon bara gått på dagis i tre veckor! *suck*

Jag: Julia, kom nu! Vi ska gå in.
Julia: Hejdå! *springer åt andra hållet*