This is Néa

Jag tror nog inte så mycket när det gäller just Gud. Inte heller kan jag med bestämdhet hävda att det INTE inns något gudomligt här i världen. Jag är någonstans mitt emellan. Agnostiker kallas det visst med lite finare ord.

Däremot så hoppas jag.

Jag hoppas att det finns något efter detta, jag hoppas att allt inte bara tar slut den dagen jag slutar att andas och jag hoppas att det är något bra som väntar på andra sidan.

Det kan ju låta lite motsägelsefullt, men det jag faktiskt tror på är:

-Spöken (Andar, minnen, vad än man nu vill kalla dem) Och jag är livrädd för dem.
-Att människor kan vara synska (även om MÅNGA bluffar)
-Att det finns massvis som vi inte vet och kan förklara här i världen.
-Kärlek vid första ögonkastet
-Karma (uppför dig som en idiot och du kommer förr eller senare att få äta upp det)

Vad jag därmot VET är att:

Folk är idioter. Och det finns ingenting som kan reta upp sig så mycket som att lyssna på en urblåst människa vägra inse att hon/han har fel. Det inefattar allt ifrån blåsta blondiner som tror att de är Guds gåva till mänskligheten (speciellt den manliga delen) och aldrig gör något fel, det är alltid någon annan som är skyldig, till idioter som hävdar att människor är olika värda pga hudfärg, sexuell läggning eller religion, och/eller hävdar att massmorden under 2:a världskriget aldrig inträffade. Jag känner (eller rättare sagt "kände") människor av båda dessa typer och det finns en anledning till att dessa människor inte finns i mitt liv längre.

Men nu skulle det ju handla om vad jag trodde på och trots allt detta tror jag på att det finns gott i världen, och trots att detta blev ett rörigt och motsägelsefullt inlägg så hoppas jag att ni förstår vad jag menar.

Min bästa vän?

Jag tror inte att jag har någon "bästa vän". Missförstå mig inte nu, jag har vänner, bra vänner till och med, men att någon av dem skulle vara bättre än någon annan, nej, det tror jag inte.  

Min allra första bästa vän var nog Niklas (samma som första kärleken), sen när jag började på dagis var det Anna Bengtsson som var min bästa kompis. Jag kommer inte ihåg så mycket om henne förutom hennes namn, att hon hade kort hår och att killen jag var kär i (Erik) var kär i henne. Värsta triangeldramat redan vid unga år!

Något som en del kanske tycker är konstigt är att jag fortfarande är väldigt bra vän med ett ex. Ett tag pratade vi i telefon nästan dagligen. Det finns t.o.m pojkvänner som blivit riktigt avundsjuka och försökt få mig att sluta prata med honom (Inte Filip dock), men det kommer aldrig att hända. Även om vi inte pratar så ofta längre, så är han ändå en av mina nära vänner. Han har funnits i mitt liv i över 20 år, och aldrig att jag skulle ändra på det för att någon säger så.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med att man måste vara ovänner bara för att det är slut. Min mamma är till exempel vän med ett annat ex till min pappa, och jag har blivit vän med ett av Filips ex (mamman till hans barn). Hon kommer ju alltid att finnas i min närhet, våra barn är syskon, så varför göra det svårt för sig? (Nu är hon också en normal människa, utan minsta tillstymelse till bitterhet och agg, så det är inte speciellt svårt.)

Nej, mindre hat och mer kärlek så blir det bra tillslut.

Ja du, denna var inte enkel. Det finns ju så många olika sorters kärlek. Vi har kärleken till familjen (mamma, pappa, syskon o.s.v), kärleken till sin partner, till sina barn och kärleken till sina vänner.

Jag tror att kärlek (generellt) är när man trivs ihop, när man kan skratta, gråta eller bara sitta i varsitt hörn av en soffa med varsin bok utan att det känns konstigt. När man vet att den andra finns där, oavsett vad, precis som du själv ställer upp för den andre, även om det finns perioder då man inte hörs av/ses lika ofta som förr. När man känner att livet skulle vara så mycket tråkigare om inte den andra personen fanns i ens liv.

Om man med kärlek menar den mer romantiska kärleken så tror jag att kärlek är att kunna känna fjärilar i magen, även om man varit tillsammans i 50 år. Att man förutom den vänskapliga kärleken även känner att hjärtat kan slå lite fortare när man ser in i sin älskades ögon, när man känner sig ensam och längtar så fort den andre inte är där. Att inte kunna leva utan den andra, det gör ont i hjärtat av att bara tänka tanken. Att man kan bråka och vara ovänner, men att man alltid hittar tillbaks till varandra.

Jag personligen kan bli rosenrasande på Filip, han kan driva mig till vanvett emellanåt, men när jag rasat klart så står han där med öppna armar och väntar. Han ska ha all cred för att han klarade av mig under mina 9 månader som gravid, DET är kärlek. Jäklar vad arg jag kunde vara, för att sekunden senare bryta ihop och bli en pöl av tårar och snor. Råkade han nämna något om att det inte gjorde något, det var ju bara hormoner, så blev jag till ett argt monster igen, och förklarde högljutt att det var "inga jävla hormoner, det är du som är dum i huvudet! Du fattar ju ingenting!". Det kommer vara ett mirakel om han går med på att Julia ska få ett syskon någongång i framtiden!

Mina föräldrar var det ja.

Min mamma heter Mari, 50 år och jobbar inom vården. Hon är numera gift med min styvfar och bor i fint hus. Hon har alltid jobbat hårt och försökt ge oss det bästa, även om vi inte alltid kunnat få de där tuffa adidasbyxorna med 3 ränder, utan vi fick kopiorna, köpta på Storkens i Skillingaryd, med 4 ränder. En gång lyxade mamma till det och jag fick ett par sprillans nya Björn Borg-skor, som var högsta modet när jag var 15 år. Låt mig säga som så att hon var inte glad när jag kom hem några dagar senare med stora hål i sulorna eftersom jag åkt moppe och släpat fötterna. Å andra sidan blev hon desto gladare när jag och Angela stötte på henne ute på byn en dag, och Angela säger: Oj, jag trodde du var en tonåring! Mamma var då närmare 40. Andra har påstått att min mamma är en MILF, men det är inget som jag vill höra. Herregud!

Pappa heter Lars, är 49 år och jobbar på Citypendeln. Fråga mig inte med vad, för jag har ingen aning. Sist jag hörde så var han någon slags projektledare, men det var åratal sen. Vad jag däremot vet är att han började sin karriär med att städa på pendeltågen, sen har han arbetat sig uppåt via lokförare och något på lokledningen till där han är idag.  Tänk vad roligt vi tyckte att det var att få åka med framme i loket när pappa körde. 
Idag är han gift med Carina nr.2 (Carina nr.1 var han gift med i början av 90-talet, och avlade mina söta småsystrar) Han och mamma delade på sig när jag och lillebror var riktigt små, och jag har inget minne av dem tillsammans. Mitt första minne av pappa som jag kan komma ihåg är samma dag som han flyttar. Jag minns att jag tog min röda lekback och bar ut till släpet. Pappa flyttade tillbaks till Skogås, och jag minns att det fanns en lekplats med en sjörövarskepp i närheten. Vilken lycka för två små snorungar!

Dessa två människor träffades alltså någongång på 70-talet och höll sedan ihop i 8, eller var det 9 år, och skapade tillsammans mig och min bror.

(Jag blev liiite bättre, om jag får säga det själv.)