Day 9: Your beliefs
Jag tror nog inte så mycket när det gäller just Gud. Inte heller kan jag med bestämdhet hävda att det INTE inns något gudomligt här i världen. Jag är någonstans mitt emellan. Agnostiker kallas det visst med lite finare ord.
Däremot så hoppas jag.
Jag hoppas att det finns något efter detta, jag hoppas att allt inte bara tar slut den dagen jag slutar att andas och jag hoppas att det är något bra som väntar på andra sidan.
Det kan ju låta lite motsägelsefullt, men det jag faktiskt tror på är:
-Spöken (Andar, minnen, vad än man nu vill kalla dem) Och jag är livrädd för dem.
-Att människor kan vara synska (även om MÅNGA bluffar)
-Att det finns massvis som vi inte vet och kan förklara här i världen.
-Kärlek vid första ögonkastet
-Karma (uppför dig som en idiot och du kommer förr eller senare att få äta upp det)
Vad jag därmot VET är att:
Folk är idioter. Och det finns ingenting som kan reta upp sig så mycket som att lyssna på en urblåst människa vägra inse att hon/han har fel. Det inefattar allt ifrån blåsta blondiner som tror att de är Guds gåva till mänskligheten (speciellt den manliga delen) och aldrig gör något fel, det är alltid någon annan som är skyldig, till idioter som hävdar att människor är olika värda pga hudfärg, sexuell läggning eller religion, och/eller hävdar att massmorden under 2:a världskriget aldrig inträffade. Jag känner (eller rättare sagt "kände") människor av båda dessa typer och det finns en anledning till att dessa människor inte finns i mitt liv längre.
Men nu skulle det ju handla om vad jag trodde på och trots allt detta tror jag på att det finns gott i världen, och trots att detta blev ett rörigt och motsägelsefullt inlägg så hoppas jag att ni förstår vad jag menar.
Day 8: A moment
Inte jag.
Jag kände inget speciellt då. Det dröjde länge innan jag kunde titta på Julia och känna något överhuvudtaget, men ögonblicket då jag för första gången tittade på Julia där hon satt och lekte och verkligen kände något, var underbart.
Ögonblicket då jag insåg att jag faktiskt älskade min egen dotter var fantastiskt.
Inte bara för att jag äntligen kunde börja ge henne all den kärlek som hon faktiskt förtjänar, utan också för att jag själv kände mig normal igen. Eller ja, mer normal i alla fall.
Vilken lättnad det var!
Jag slapp gå runt och känna mig som någon alien hela tiden. Slapp känna mig uttittad, som om jag hade en skylt i pannan som basunerade ut: Jag är ett freak, jag älskar inte mitt barn!
Visst kan jag fortfarande falla ned emellanåt och tänka "Vad har jag gjort? Hur ska jag kunna ta hand om det här lilla livet?" Ibland kan jag känna att jag saknar livet innan, kravlöst och spontant, men sen tittar jag på det fina lilla ansiktet och det stora leendet hon ger mig och då smälter jag. Hur skulle jag någonsin kunna motstå denna lilla fis?
Mitt lilla hjärtegryn
Day 3: Your Parents
Mina föräldrar var det ja.
Min mamma heter Mari, 50 år och jobbar inom vården. Hon är numera gift med min styvfar och bor i fint hus. Hon har alltid jobbat hårt och försökt ge oss det bästa, även om vi inte alltid kunnat få de där tuffa adidasbyxorna med 3 ränder, utan vi fick kopiorna, köpta på Storkens i Skillingaryd, med 4 ränder. En gång lyxade mamma till det och jag fick ett par sprillans nya Björn Borg-skor, som var högsta modet när jag var 15 år. Låt mig säga som så att hon var inte glad när jag kom hem några dagar senare med stora hål i sulorna eftersom jag åkt moppe och släpat fötterna. Å andra sidan blev hon desto gladare när jag och Angela stötte på henne ute på byn en dag, och Angela säger: Oj, jag trodde du var en tonåring! Mamma var då närmare 40. Andra har påstått att min mamma är en MILF, men det är inget som jag vill höra. Herregud!
Pappa heter Lars, är 49 år och jobbar på Citypendeln. Fråga mig inte med vad, för jag har ingen aning. Sist jag hörde så var han någon slags projektledare, men det var åratal sen. Vad jag däremot vet är att han började sin karriär med att städa på pendeltågen, sen har han arbetat sig uppåt via lokförare och något på lokledningen till där han är idag. Tänk vad roligt vi tyckte att det var att få åka med framme i loket när pappa körde.
Idag är han gift med Carina nr.2 (Carina nr.1 var han gift med i början av 90-talet, och avlade mina söta småsystrar) Han och mamma delade på sig när jag och lillebror var riktigt små, och jag har inget minne av dem tillsammans. Mitt första minne av pappa som jag kan komma ihåg är samma dag som han flyttar. Jag minns att jag tog min röda lekback och bar ut till släpet. Pappa flyttade tillbaks till Skogås, och jag minns att det fanns en lekplats med en sjörövarskepp i närheten. Vilken lycka för två små snorungar!
Dessa två människor träffades alltså någongång på 70-talet och höll sedan ihop i 8, eller var det 9 år, och skapade tillsammans mig och min bror.
(Jag blev liiite bättre, om jag får säga det själv.)
Day 1: Introduce yourself
Jag skulle vilja vara en sån som kan måla vackra tavlor, men det kan jag inte. En sån som kan måla porträtt som om det vore ingenting. Då skulle jag måla av Julia med jämna mellanrum, så att man ser utvecklingen.
Jag skulle vilja vara en sån som kan skriva långa, roliga texter, men det kan jag inte. Inte kan jag skriva öppet och självutlämnade på ett sätt som berör. Skriva kan jag, men vem orkar läsa mitt pladder?
Jag skulle vilja vara riktigt smart. Alltså smart som i välutbildad. Men ska man utbilda sig måste man veta vad man vill bli, det vet inte jag. Nu när jag tänker efter så vet jag inte ens om jag vill vara så himla välutbildad. Eller jo. Eller nej. Ni ser problemet va? Jag vill vara smart, men ibland kan det vara skönt att ha ett jobb där man bara behöver göra det man ska, utan att behöva tänka. Andra dagar vill man känna att man gör något som faktiskt spelar någon roll.
Jag skulle vilja vara Supermamman med ett riktigt stort 'S'. Jag skulle vilja ha intresset att laga mat och baka bullar. Att inte tröttna på att leka med Julia efter 10 minuter. Att ha intresset och orken att gå på alla sångstunder, öppna förskolor och babysim som finns. Just nu är det bara babysim som gäller. Jag skulle vilja kunna sy fina kläder till henne, kunna slänga ihop en klänning bara så där, helst av gamla kläder och restbitar, och att det ska bli fint. Jag skulle vilja kunna sticka och virka, nu har jag tur om jag kan virka ihop en grytlapp.
Jag skulle vilja vara sambon från Himlen, som aldrig har PMS eller blir arg. Som alltid står med maten färdig och ett leende på läpparna. Som aldig låter tvättkorgen bli full, eller låter tvätten hänga en dag extra för att jag är trött. Som aldrig blundar för den där dammtussen bakom soffan och vilar en stund med Julia istället. Som aldrig tjatar när Filip glömmer saker eller när bonusbarnen lämnar disk överallt.
Inget av detta är jag. Jag är inte perfekt på något vis. Jag blir arg, sur och ledsen, men också glad och sprallig. Lite för mycket ibland, på Peltor fick jag skäll för att jag skrattade för mycket. Jag kan vara trött och lat, men också pigg och dansa runt med Julia. Jag kan vara allvarlig, men också fjanta mig till max för att få ett skratt av henne. Jag kan verka kall och hård, men i själva verket är jag full av känslor och en liten mjukis.
Jag är egentligen väldigt blyg och osäker, men har lärt mig att fejka självförtroende. Lite grann i alla fall. Innerst inne sitter dock en liten Linnéa och väntar på att någon ska avslöja henne som den lilla tönten hon egentligen är. Oftast leder detta till att jag säger fel saker vid fel tillfällen. Jag hatar bråk och är dålig på att ta kritik just av dessa anledningar. Likadant är jag otroligt dålig på att framhäva mig själv. Hade man kunnat få ett jobb utan att behöva gå på intervju först så hade det varit himmelriket.
Jag känner mig inte alls bekväm bland människor jag inte känner. Oftast hamnar jag lite i utkanten där jag studerar de andra innan jag blandar mig i. Hotellreceptionist var ju verkligen ett passande yrke för mig med tanke på allt detta, men jag lärde mig att 'stänga av', och le! Man kan komma otroligt långt med ett leende.
Det här blev visst väldigt mycket om vem jag INTE är, och lite mindre om vem jag är, men visst säger väl det också en del om en människa?
Okej, jag gör det väl då...
Det här är vad jag förväntas skriva om.
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Jag har kommit en bit på vägen, men kommer det att hålla?
Trött..
Bokmonstret
Här har hon röjt bland sina egna och funderar på hur hon ska komma upp och fortsätta där uppe
Min lilla skitunge växer alldeles för fort...
Badmonstret
Så här såg det ut igår när vi tog oss ett litet kvällsdopp.
Julias första steg
Nu går det lite väl fort tycker jag, det var ju bara två veckor sen som hon lärde sig att krypa!
Nu går det fort minsann
Det var ju inte så länge sen hon började krypa, och nu försöker hon resa sig mot än det ena, än det andra. Idag på morgonen stod hon upp i sängen när jag vaknade.
Snor överallt
Tur att vi har tvättmaskin.
Julia kryper!
Efter vissa problem med klippet på Julia, så hoppas jag att det fungerar bättre nu.
Hatobjekt
Såna borde det vara skottpengar på.
Jag skulle kunna säga så mycket tillbaks, jag skulle kunna berätta om otroheter och alkoholproblem, men jag är bättre än så, jag tänker aldrig någonsin sjuka så lågt som dessa djupt störda människor.
Campadre
Något för dig kanske Marika?? Kolla här: Campadre
Jag vill bara säga en sak...
Och förresten, det är inte en uppfostringsanstalt bara för att en femåring får plocka undan efter sig själv, eller knäppa jackan själv eller dylikt. Det är att underskatta femåringens intelligens om man tror att hon inte klarar av det. Hon är en riktigt smart och duktig tjej, varför inte behandla henne som det?
Fullkomligt underbart
Idag skrev Tuffast av alla om Erdodero's blogg utmaning. Jag tycker det är fullkomligt underbart. Det känns så skönt på något sätt att se att jag inte är den enda som har det lite stökigt ibland. Att inte alla andra hem ser ut som något ur en inredningstidning.
Jag kommer definitivt att ta utmaningen, så nu ska jag leta upp kameran och ta lite kort. Jag kan börja med att bjuda på ett smakprov hur det kan se ut när Julia har varit i farten. (Då kan hon inte ens krypa än, hur ska det bli sen? (Hon är förresten på väg att börja krypa, hon kämpar som bara den, och blir fett sur när det inte funkar. Undrar vem hon ärvt det tålamodet ifrån?))
