This is Néa

Min bästa vän?

Jag tror inte att jag har någon "bästa vän". Missförstå mig inte nu, jag har vänner, bra vänner till och med, men att någon av dem skulle vara bättre än någon annan, nej, det tror jag inte.  

Min allra första bästa vän var nog Niklas (samma som första kärleken), sen när jag började på dagis var det Anna Bengtsson som var min bästa kompis. Jag kommer inte ihåg så mycket om henne förutom hennes namn, att hon hade kort hår och att killen jag var kär i (Erik) var kär i henne. Värsta triangeldramat redan vid unga år!

Något som en del kanske tycker är konstigt är att jag fortfarande är väldigt bra vän med ett ex. Ett tag pratade vi i telefon nästan dagligen. Det finns t.o.m pojkvänner som blivit riktigt avundsjuka och försökt få mig att sluta prata med honom (Inte Filip dock), men det kommer aldrig att hända. Även om vi inte pratar så ofta längre, så är han ändå en av mina nära vänner. Han har funnits i mitt liv i över 20 år, och aldrig att jag skulle ändra på det för att någon säger så.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med att man måste vara ovänner bara för att det är slut. Min mamma är till exempel vän med ett annat ex till min pappa, och jag har blivit vän med ett av Filips ex (mamman till hans barn). Hon kommer ju alltid att finnas i min närhet, våra barn är syskon, så varför göra det svårt för sig? (Nu är hon också en normal människa, utan minsta tillstymelse till bitterhet och agg, så det är inte speciellt svårt.)

Nej, mindre hat och mer kärlek så blir det bra tillslut.

...men var den här kommentaren verkligen nödvändig?

"han och jag pratade oxå en del om att skaffa en Dott, som om jag inte missminner mig skulle få heta julia (slump?)"

Så här får man inte tycka, och absolut inte tänka. Då är man en DÅLIG människa, det har jag nog hört.

Frågan är vad man då ska göra?

Problemet är att jag, som många vet, har velat ha barn i många, många år. I min hjärna har det alltid varit en flicka när jag tänkt på det. Det är inget medvetet val, jag vet inte varför, men så ligger det till. Nu när jag väl är gravid är jag livrädd för att det ska bli en kille. Inte för att jag har något emot pojkar, men jag är rädd för att det kommer att bli hel-tilt i huvudet på mig om det kommer ut en liten snopp. Jag är rädd att jag ska stoppa bebben i torktumlaren, eller kanske ugnen. Bli helt ko-ko med andra ord. Men det får man inte prata om, då är man en hemsk människa. Hur kan man ens tänka på att skada sitt eget barn?

Därför försöker jag nu att övertala Filip att vi ska ta redan på vad det är för kön på bebben i förtid, så att jag ska hinna vänja mig, om det är en kille, för att jag inte ska få hjärnsläpp. Jag tror att får jag bara förbereda mig, så blir allt bra, men så länge jag inte vet, kommer rädslan alltid att finnas där.

Jag undrar verkligen vad Serbien tänkte med när de röstade fram en Adam Alsing-look-a-like med fluff, en dragspelades sidekick och en töntig brutta som fjantar runt och låtsas sura..

 

...och kunde Greklands pojke vara mer gayig ens om han försökte? Jag tyckte hela bidraget lät/såg ut som en blandning mellan 'Fame' och Pridefestivalen.




Jag skulle kunna dra fler exempel, men orka liksom...

(Är det bara jag som tycker att den manliga svenska kommentatorn låter precis som Barbados/Alcazar-Magnus?)