This is Néa

Okej, så jag dog inte. Jag kanske var lite överdramatisk, dock bara en smula, något annat kommer jag aldrig att erkänna.

Sjukhus är inte något favoritställe hos mig, och eftersom jag redan var nervös så blev det ju inte bättre av att jag fick ligga och vänta i en timme innan det var  min tur. Under denna väntetid fick jag veta att det skulle vara studenter med på min operation och de hann med att förväxla 2 manliga patienter som också låg och väntade. Som tur var så hann de redan upp vem som var vem INNAN de blev ivägkörda, men det hjälpte ju knappast mot mina nerver. När jag äntligen blev inrullad till operation var jag på bristningsgränsen, det var så nära att jag sa att jag ångrat mig och ville åka hem.

Nu gjorde jag inte det, och gallan är ute. Jag fick se stenen som de plockat ut, och den var inte liten kan jag säga... Svårt att beskriva, men den var större än en spelkula och mindre än en köttbulle.


Sårad och svullen som bara den.

De sprutar ju in en gas i magen, för att komma åt bättre antar jag och gissa om man är snygg efteråt. Jag har sett gravid ut i flera dagar, och nu snackar vi gravid i 9:e månaden och inte så där lite fint mysgravid, med bara en liten bula, något som jag fick påpekat när jag knappt kom upp ur soffan. Roligt värre, liksom. Dock har jag inte haft lika ont som jag trodde att jag skulle ha, efter att ha hört alla skräckhistorier. Jag hade riktigt, riktigt ont när jag vaknade ur narkosen, och tänkte en stilla tanke att om jag ska ha så här ont hela tiden, så kommer jag att skjuta mig innan kvällen.

Tacka vet jag morfin!

Nu är det inte så farligt, det känns som någon sparkat mig hårt i magen, och så länge jag ligger still så känns det knappt något.


När Kärleken hämtade hem mig hade han blommor med sig.

Nu ska jag lägga mig en stund i soffan igen, och titta lite på History Channel.

Ibland är livet rätt bra ändå.