This is Néa

Säg inte att jag också håller på att bli sjuk! Mitt huvud vill inte alls vara med att leka längre, och helst av allt hade jag velat krypa ned i sängen, dra täcket över huvudet och sova tills fredag.

Nåt är det i alla fall. Harry har natt efter natt visat klart och tydligt att han inte klarar av att sova med mig. Han vaknar precis hela tiden och har väldigt svårt att somna om. Oftast slutar det med att både han och jag gråter av trötthet och frustration.

Det är däremot inget problem när det är Filips nätter. Då sover den lille grisen hur bra som helst, vaknar endast en gång för mat och sover sen till halv sju. Vad gör han som jag inte gör?

Det mest frustrerande i hela situationen är att den lille fisen tydligen känner av min närvaro, även om jag varken rör mig, pratar eller nåt. Jag kan smyga in i sovrummet efter att han somnat, utan att göra ett ljud, och lägga mig. Det kanske dröjer en timme eller så, men sen sätter det igång. Harry vaknar och Filip går upp (jag ligger tyst), men ingenting funkar. Han krånglar och knölar och gråter ända tills JAG RESER PÅ MIG OCH GÅR DÄRIFRÅN! Då blir det minsann tyst på den lille skiten och han somnar om och sover hur gott som helst. Går jag in igen börjar krånglandet om igen.

Vad fan liksom? Snacka om att känna sig som en värdelös mamma när man vet att han KAN sova bra, han gör det bara inte med mig. Filip berättade häromdagen att han tyckte att det var lite läskigt när han såg hur Harry gick från att gråta och vifta och sparka till att slappna av och somna på två sekunder bara jag steg utanför dörren.

Kanske är det inga spöken runt barnen, kanske är det runt mig?

Alla ni som är här flera gånger om dagen men aldrig kommenterar.

De tre första månaderna under Julias liv sov hon mer eller mindre hela nätterna. Sen hände något och hon började vakna, ibland bara en gång ibland varje timme, på natten. Dock var det bara att köra in nappen i munnen på henne så somnade hon om. Någongång försökte jag ignorera henne för att se vad som skulle hända. Hon vaknade då helt och låg och pratade en timme. BVC tyckte att jag skulle låta henne ligga och prata, istället för att gå upp och ge napp varje gång, men då ser ni, då ändrade hon (Julia) sig. Då började hon gråta istället, och då har man ju inte så mycket val, det är bara att pallra sig upp.

Nu har hon tagit ett steg till, nu har hon lärt sig att vända och vrida sig i sängen. När hon hamnar på mage, eller hamnar på fel håll i sängen, blir hon förbannad. Nu kommer det roliga i kråksången, det räcker nämligen inte att bara vända tillbaks henne och stoppa in nappen, nej då. Hon är som en liten jäkla spänd fjäder, varje gång man släpper henne far hon tillbaks till utgångsläget, d.v.s på mage och förbannad. Om jag lägger henne nära spjälorna så att hon inte kommer runt, ja då blir hon arg över det istället. Oftast vaknar hon klockan 22, 02 och 04. I natt var jag uppe och vände och stoppade in napp 6 gånger vid varje vaket tillfälle. Sen vägrade hon somna om efter morgonflaskan, vilket hon normalt gör, utan bara vände och blev arg. Alla som känner mig vet hur pigg jag är om mornarna, och kan också tänka sig hur glad jag var.

Jag har inget emot att gå upp tidigt, om den förbaskade skitungen bara hade kunnat sova på nätterna!

Har just kommit hem ifrån att ha gjort ultraljud, och jag är skitsur, för att uttrycka det milt.

Så här ligger det till: Ända sen jag började känna bebisen så har det varit ett himla levande där inne, speciellt mornar och kvällar, så mycket att det till och med väckt mig på morgonen. Filip har också känt hur den snurrar runt där när han lagt handen på magen. Dock har det varit VÄLDIGT lugnt den sista veckan, jag har bara känt något enstaka snurr då och då. Givetvis blir jag orolig, det är ju ändå mitt första barn, och jag har ingen aning om hur det 'ska' kännas. När jag låg där på britsen så passade jag på att fråga barnmorskan hur detta kommer sig, jag vill ju veta om detta är normalt, eller om det är något jag ska oroa mig för. Hennes svar:
-Vadå, känner du den eller? Det betvivlar jag starkt.

Men hallå!

Ville jag veta om du trodde mig eller ville jag ha ett svar på min fråga?

Jag blev så fruktansvärt arg att det krävdes all min viljestyrka för att överhuvudtaget klara mig igenom resten av undersökningen och till bilen utan att börja gråta. Vad är det för sätt? Här ligger jag som förstagångsföderska och har en fråga, och som svar får jag att jag bara ljuger/inbillar mig.

Idiot!