Dålig energi?
Nåt är det i alla fall. Harry har natt efter natt visat klart och tydligt att han inte klarar av att sova med mig. Han vaknar precis hela tiden och har väldigt svårt att somna om. Oftast slutar det med att både han och jag gråter av trötthet och frustration.
Det är däremot inget problem när det är Filips nätter. Då sover den lille grisen hur bra som helst, vaknar endast en gång för mat och sover sen till halv sju. Vad gör han som jag inte gör?
Det mest frustrerande i hela situationen är att den lille fisen tydligen känner av min närvaro, även om jag varken rör mig, pratar eller nåt. Jag kan smyga in i sovrummet efter att han somnat, utan att göra ett ljud, och lägga mig. Det kanske dröjer en timme eller så, men sen sätter det igång. Harry vaknar och Filip går upp (jag ligger tyst), men ingenting funkar. Han krånglar och knölar och gråter ända tills JAG RESER PÅ MIG OCH GÅR DÄRIFRÅN! Då blir det minsann tyst på den lille skiten och han somnar om och sover hur gott som helst. Går jag in igen börjar krånglandet om igen.
Vad fan liksom? Snacka om att känna sig som en värdelös mamma när man vet att han KAN sova bra, han gör det bara inte med mig. Filip berättade häromdagen att han tyckte att det var lite läskigt när han såg hur Harry gick från att gråta och vifta och sparka till att slappna av och somna på två sekunder bara jag steg utanför dörren.
Kanske är det inga spöken runt barnen, kanske är det runt mig?
