This is Néa

Nu har jag hunnit lugna ner mig lite ifrån gårdagen, men det var ändå en helt surrealistisk upplevelse. Inte bara för barnmorskans attityd, utan även för att hon fick för sig att hon ville se den lilles ben utsträckt en gång till mot slutet. Detta hade vi redan sett, sade hon, men ville gärna se det en gång till. Det resulterade i 20 minuters skakande/puttande/tryckande på min mage för att bebben skulle sparka till, någon som den var totalt ointresserad av att göra, och det var inte helt bekvämt kan jag säga. Vid två tillfällen fick jag ställa mig upp och hoppa upp och ned, allt för att bebisen skulle vakna. Nu råkar min bebis brås på sin mamma, som under sitt liv aldrig haft några större problem med att sova, och sin morbror, som inte vaknar om man så smäller en bomb bredvid, så hon/han sussade gott vidare. Jag däremot hade god lust att skrika:
-Men fatta! Den vill ju inte, låt den vara!

Nästa gång ska jag vara lite tuffare...