This is Néa

Min första kärlek hette Niklas och vi bodde grannar i Viksjö. Jag var 2 (3?) och han var två år äldre. Vi brukade leka, och på sommaren badade vi tillsammans i den uppblåsbara poolen vi hade på baksidan. När jag var 3 flyttade vi ihop. Jag rensade ut en låda åt honom och han kom hem till mig. Tyvärr varade det inte så länge, när det blev kväll och mörkt ville han hem till sin mamma igen. När jag tänker på Niklas så tänker jag också på glassbåtar, jag vet inte om det var hans mamma eller min som hade dem, men det har fastnat ett minne av att vi äter glassbåtar en sommardag. Annars minns jag inte så jättemycket, jag minns att han hade en syster som hette Linda och att hans pappa hade en motorcykel (väldigt häftigt!)

Min första kärlek när jag blev lite äldre var Anders. Jag var 15 och han var 16. Första gången vi verkligen pratade var på det sista UG:t i Skillingaryd. Efter ett tag kysstes vi, sen hände det inget mer. Han skulle nämligen gå på toaletten och kom aldrig tillbaks. Det visade sig senare att han blivit utslängd eftersom han var onykter, men det visste ju inte jag då. I vilket fall som helst blev jag kär i honom den kvällen. Kär och olidligt blyg. Kanske hade vi blivit tillsammans tidigare om jag vågat titta på honom istället för att stirra ned i marken så fort han var nära, eller om jag vågat säga 'Hej' i alla fall. Det gjorde jag inte, och han hade ingen aning om att jag gillade honom förrän ungefär 2½ månader senare, då hans kompis Jan fick för sig att jag sagt något dumt om honom (Anders alltså) på en fest. Han tryckte upp mig mot en dörr och gapade om att jag skulle ge fan i att snacka skit och allt vad det nu var. Jag förklarade väldigt tydligt för honom att jag minsann inte alls sagt något dumt, jag var ju kär i honom, och detta hörde Anders, eftersom han precis sett vad Jan höll på med och kom för att säga åt honom att lägga av. Ungefär 2 veckor senare blev vi tillsammans. Jag älskade honom med hela mitt 15-åringa hjärta, och även om det inte alltid var perfekt så hade vi det bra.  

Tyvärr försvann kärleken till honom efter 9 månader. Kärleken till honom som pojkvän ska kanske tilläggas, inte kärleken till honom som vän. Jag kommer aldrig glömma den dagen då jag var tvungen att säga att jag inte älskade honom på rätt sätt längre, och hur ledsen han blev. Jag kände mig som världens hemskaste människa som sårade honom så, och jag kan fortfarande i denna dag känna ett styng i hjärtat när jag tänker på det. Även fast både han och jag har gått vidare för LÄNGE sen. Jag tycker inte om att göra folk ledsna och besvikna.

Den första kärleken har alltid en speciell plats i hjärtat, och kommer nog alltid att ha.