This is Néa

Ibland undrar jag varför man orkar lägga energi på saker man inte kan förändra.  Jag förstår mycket väl att man inte kan älska alla här i världen, och att det finns människor som man verkligen INTE har speciellt varma känslor för, av en eller annan anledning. Och det finns ingen som kan skylla på en för att man känner så, men det jag inte förstår är hur man ständigt orkar reta sig och störa sig på dessa människor, istället för att ignorera dem, eller om detta inte är möjligt, se till att ha så lite som möjligt med dem att göra. Det måste ju vara så otroligt energikrävande att ständigt gå runt och vara förbannad? Men visst, det är upp till var och en vad man vill göra, det enda som jag tycker är lite tråkigt är att små barn blir indragna och går runt och säga: Min mamma tycker så här om dig/min mamma säger att du är si och så/min mamma tycker att du ser ut så här.

Annars kilar livet på som vanligt här. Vi kryade oss ifrån kräksjukan lagom till att Filip sjuknade in i blindtarmsinflammation och fick åka in till sjukhusat, där han stannade i 2 dagar. Han blev inte opererad utan fick antibiotika, vilket jag aldrig hört talas om att man ger mot blindtarmsinflammation. Jaja, vi får väl hålla tummarna och hoppas att den inte kommer tillbaks. Sen kom pojkarna tillbaks hit efter att ha varit hos sin mamma över jul, och det första som händer är att de båda börjar kräkas. Uppenbarligen måste vi ha haft kvar lite bakterier här sen vi var sjuka, så nu var det deras tur. Idag är första dagen som alla är friska, låt oss nu hoppas att det håller sig så!

Julia har fyllt hela 5 månader och håller låda hela dagarna. Hon älskar att hoppa i sin hoppgunga, eller sitta i gåstolen och pilla på sakerna. Ju mindre saker desto roligare att pilla på. Även våra ögon, näsor och munnar ska utforskas. Att ligga nakenfis är också en stor hit, och hon är hur nöjd som helst. Vi andra är väl kanske lite mindre nöjda emellanåt, när hon vänder upp rumpan och fiser. Eftersom hon börjat äta riktig mat nu, så luktar fisarna också därefter. Hua!


Tiden går alldeldes för fort, redan 5 månader sen hon var så här liten och pluttig.

Annars hoppas jag att stackars Marie blir bättre snart, som totalt har sabbat sin rygg och ligger inne för det. Jag hoppas att jag kan åka och hälsa på snart, jag vill bara vänta ett par dagar till, så att jag inte kommer med några kräksjukebakerier, jag tror inte att det skulle uppskattas!



Läs även andra bloggares åsikter om funderingar, ogilla, barn, energi, känslor, kräksjuka, sjukhus