This is Néa

Lilla J har kommit in i någon period där det ska krånglas och knorras. Allra helst vid maten, eller rättare sagt, nästan bara vid maten. Nu får jag igen för alla gånger jag har sagt att hon är så snäll och aldrig gnäller.

Det började för ett tag sen när hon blev helt hysteriskt förbannad när det var dags att äta. Efter många om och men lyckades vi lista ut att hon inte hann bli hungrig mellan målen, så vi utökade till 4 timmar mellan varje mål istället för 3. Det funkade jättebra, i ett par dagar. Nu krånglar hon igen, dock inte på samma sätt, och inte vid varje mål, men hur kul är det att sitta med en unge som vägrar äta, bara spottar ut och slår bort flaskan, klockan 05.30? När hon sen tittar på en så bara flinar hon. Det är inte det att hon inte är hungrig, för efter en stund äter hon, det är liksom som att det bara MÅSTE krånglas lite innan.

Hon vägras ligga i babygymet mer också, så de leksakerna har jag hängt i babysittern nu. Där duger det än så länge att sitta, eftersom hon (antar jag) kommer upp lite och kan se sig omkring. Dock inga längre stunder, utan efter ett tag börjar hon knorra och morra (vet inte hur jag annars ska beskriva det). Så gör hon även när hon 'pratar' nu förresten. Högt låter det med, och inte ett dugg trött i öronen blir man.

Jag hoppas att detta bara är en period (peppar peppar, ta i trä och allt det där), och att hon snart återgår till sitt söta, lena jollrande.


Julia har 'läst' leksakskatalogen

Vad många det var som känt samma som jag, det hade jag ingen aning om. Och tänk vad dumma många av oss varit som, istället för att säga som det är, gått och lidit i det tysta.

Det har tagit mig ett tag att skriva det här inlägget. Det handlar om det som man egentligen inte pratar om, det som väldigt få erkänner, nämligen förlossningsdepression. När man som jag har velat ha barn så länge, och alla vet om det, så krävs det väldigt mycket för att erkänna att det kanske inte alls blev som man tänkt sig. Att man tvingas le och se glad ut när alla säger 'Nu fick du som du ville, är du inte glad nu då?' och säga att jovisst är det så, när man egentligen bara vill gömma sig under täcket och låtsas som att världen inte finns.

Så här i efterhand kan man kanske tycka att alla tecken fanns där ifrån början, jag tyckte inte alls om att vara gravid, det var bara jobbigt med hormonsvängningar, foglossning, sömnproblem och att vara allmänt stor och otymplig. När folk skämtade och kallade mig tjockis, eller garvade åt att jag vaggade fram, ville jag bara gråta. Få kläder passade och de som gjorde det satt skitfult. Jag var ful, det var så jag kände. Att man sen fick höra, och läsa, överallt att gravida kvinnor är så vackra, och att de får en inre glöd och bla bla bla, då ville jag bara skrika. Det fick mig att känna som att det var fel på mig, alla andra är ju så fina, alla andra trivs ju, alla andra är ju superlyckliga, så vad är det för fel på mig?

Att förlossningen sen blev jobbig, i mina ögon, det spädde väl på det hela. När Julia kom ut och de la henne på mig mage så kände jag bara: Jaha, och nu då? Vad ska jag göra nu? Ska jag ta hand om henne? Är det inte meningen att jag ska bli hopplöst förälskad i mitt barn vid första ögonkastet, jag känner ju ingenting?
Jag tänkte att det kanske ordnar sig, att jag bara behövde lite tid med min bebis, men den där känslan infann sig aldrig. Det var inte att jag tyckte illa om mitt barn eller så, jag var bara tom. Jag tänkte att det kanske löser sig när jag kommer hem, så jag åkte hem redan dagen efter, men det ändrade ingenting. Jag visste att man kan bli lite nere ett par dagar efter förlossningen när alla hormoner ska ur kroppen, så nu tänkte jag att det blir bättre när babybluesen försvinner.

Det blev aldrig bättre, snarare tvärtom. Efter några veckor hemma hade fortfarande ingenting förändrats. Jag skötte Julia som jag skulle, jag matade och bytte, badade och kelade, men det var aldrig med några varma känslor, snarare tvärtom. Jag grät mest hela tiden, grät för att hon förtjänade bättre, grät för att jag var världens sämsta mamma, det spelade ingen roll vad någon annan sa. Om hon blev ledsen, så grät jag för att hon grät. När jag blev förkyld och min mjölk försvann så grät jag över att hon inte behövde mig längre, nu kunde ju vem som helst mata henne. Jag vet inte hur många gånger jag låg i sängen och grät, och tänkte att det var bättre att jag lämnade Julia och Filip, då kunde ju Filip träffa en 'riktig' sambo och Julia kunde få en 'riktig' mamma. Jag försökte hålla skenet uppe, både här på bloggen och i verkligenheten. När Angela och Marie kom och hälsade på var jag helt övertygad om att Angela skulle avslöja mig. Hon har alltid kunnat se på mig om det är något. Jag satt som på nålar hela tiden. När vi var i Stockholm och hälsade på, och min farmor sa att 'Henne är du väl mallig över?' så tänkte jag bara: ja, borde jag inte vara det? Borde jag inte älska mig dotter så mycket att hjärtat vill spricka? Jag känner ju ingenting för henne.

Vändningen kom när jag var tvungen att fylla i ett frågeformulär på BVC om hur jag tyckte förlossningen varit, och hur jag mådde nu o.s.v. Jag kände att det var nu eller aldrig så jag tvingade mig själv att vara ärlig. Jag säger tvingade, för det var verkligen inte lätt att erkänna, vare sig för mig själv eller för andra att något var fel. Jag hade ju tänkt lite som att jag hade ju velat det här så länge, och nu har jag fått det så sluta gnäll liksom.
BVC uppmuntrade mig att berätta för Filip och förmedlade även en kontakt med en person på spädbarnsverkamheten som skulle komma hem till mig och prata. När jag kom hem ringde jag Filip det första jag gjorde, medans jag fortfarande hade en gnutta mod i kroppen. Jag insåg ju att jag var så illa tvungen att berätta för honom om det skulle komma hem någon till oss, han skulle ju undra vad hon gjorde där. Hade inte BVC insisterat på att denna person skulle komma hem till mig och prata, så hade jag nog aldrig berättat. Under hela samtalet med Filip storgrät jag och när jag tillslut fick fram vad det var: att jag inte älskade vår dotter, och att det bara kändes som att jag var hennes barnvakt, inte mamma, så var han väldigt förstående. Han lugnade mig och försäkrade mig om att vi skulle klara det här, att jag inte alls var någon dålig mamma, snarare tvärtom, jag var den bästa mamma Julia kunde få. Det fick mig att gråta ännu mer, stackars barn, vad hade hon gjort för elakt för att förtjäna en sån hemsk mamma?

Efter den dagen vände det. Det var ingenting som gick på ett kick, det har tagit tid och det har inte alltid varit lätt, men nu skulle jag säga att är mer eller mindre framme. Jag kan sitta och bara titta på Julia, på hennes små fingrar och tår, hennes lilla näsa och när hon ler så smälter jag. Mitt hjärta svämmar över av kärlek och jag skulle aldrig vilja ha detta ogjort, hur jobbigt det än var. Nu kan jag t.o.m tänka mig att skaffa en till lite längre fram.

Tänk om man skulle ta och blogga än något annat än bebis hela tiden, ett inlägg utan bebisbild. Frågan är bara hur det skulle gå till, jag har ju inget liv nuförtiden, eller rättare sagt mitt liv är min bebis nu. Jag gör ju inget annat än att ta hand om henne. Vi pratar, myser, läser, vandrar, badar och sjunger, men hur kul är det att skriva om för sjuttioelfte gången egentligen? Ändå skulle jag inte vilja byta det mot något i världen.

Annars är Filip lika utveckligsstörd som vanligt (och jag likaså om han får säga vad han tycker.. :D ). Planerningen av dopet fortskrider, men vi kan fortfarande inte koma överens om vad vi ska servera. Suck! Jag antar att vi får slåss om det eller nåt, och den som vinner får bestämma.


Isa var såå stolt över att hon fick lov att 'bära själv'! Lilla sötgris!

Sitter och försöker planera lill-skruttans dop. Hur jag än vänder och vrider på det, så känns det som att jag har glömt något. Klänningen är fixad, även klänning till efteråt, kyrkan bokad och familjen inbjuden men vad mer? Maten (smörgåstårtor) är fixat, fika är fixat, lokal har vi bokat (IOGT-NTO, hur kul är det, men det var det enda alternativet som fanns). Eftersom vi ska bjuda på middag kvällen innan så behöver vi fortfarande bestämma vilken mat (förslag tack!), jag behöver försöka lista ut hur jag ska få en stor lokal att bli mysig för 20 personer, utan att det verkar helt ödsligt. Vad ska jag ha på mig? Och Filip? Och Hans barn? Jag behöver åka förbi blomsteraffären och beställa blommor i rätt färg och...och...och... Det tar aldrig slut känns det som, och det är ändå en liten tillställning, utan massa krussidull, och med få personer. Hur gör folk som planerar bröllopsfester undrar jag?

Annars har jag börjat med att försöka få Julia att somna i sin egen säng om kvällerna. Tidigare har hon somnat i min famn efter sista målet och sen har jag lagt henne. Hittills har det gått bra, peppar peppar, jag har bara behövt gå in en gång/kväll i snitt för att stoppa in nappen, sen har hon sovit som en liten gris till 6-7 på morgonen. När hon vaknar gör hon det med världens största leende och jag kan inte låta bli att le tillbaks, även fast jag är snortrött. Som tur är somnar hon om igen efter en timmes lek, så då kan jag få sova lite till.


Liten tröttis


Liten gladis

Är det typiskt eller? Jag tänkte just tanken att jag skulle ge upp och gå och lägga mig, då satte grannen igång att spela sin jäkla dunka-dunkamusik. Antingen spelar han samma låt om och om igen eller så är det en väldigt lång låt, för dunkandet brukar låta precis likadant i timmar. Mongogranne! Men jag ska nog försöka lägga mig ändå. Imorgon ska vi eventuellt till Filips pappa, annars funderar jag på om jag ska få tag i någon i Värnamo att hälsa på. Någon som känner sig träffad? ;)

God natt!

Oj, så roligt det var att bada! De små tjockisbenen sprattlade som bara den under ytan. Snart kommer hennes badring som jag beställt också och då blir det mer badande. Jag har väl tänkt lite som så, att på tisdagar är det sångstund i Skillingaryd och på torsdagar, när bassängen är extra varm, så blir det bad. I alla fall fram tills att babysimmet börjar i januari. Det är lite synd bara att det inte finns något här, utan vi får vackert ta våra små  rumpor (Hrm.. ok då, hennes lilla rumpa) till Gnosjö för det. Tur att det inte är så långt!