Om någon undrar...
Sjukvården under all kritik
En ynklig liten sjukis.
Bara lite febersvettig
Min stackars bebis blev bara sjukare under natten igår och fick över 40 graders feber. Eftersom hon också huttrade så ringde vi sjukvården och hörde vad de hade att säga och de tyckte att så länge som alvedon tog ned febern så skulle vi avvakta till morgonen och då kontakta vårdcentralen.
Sagt och gjort, på morgonen ringde Filip dit och deras svar blev samma som alltid "Ta en alvedon" (eller "ge en alvedon" i hennes fall. Jag lovar, det är det svaret man får till 99 %, det är som att de inte vill att man ska komma).
I alla fall, vi fortsatte ge henne febernedsättande, men hon blev bara sämre ändå. Runt tre-fyra började hon få frossa igen och vi bestämde oss då för att ringa igen.
Men vilken tur att det gick att få tag på någon då!
Vårdcentralen hade stängt sin telefon och bad oss återkomma imorgon, så Filip ringde akuten i Värnamo.
Nepp, det fick man inte göra, dom kunde man bara bli kopplade till av vårdcentralen (som alltså inte gick att få tag på). Vi tittade på Internet och hittade ett växelnummer och ringde och bad dom koppla oss.
Inget svar.
Filip satt i 10 min och väntade men ingen svarade. Han försökte då ringa till sjukhuset i Jönköping.
Inget svar
För att göra en lång historia kort så fick vi efter MÅNGA "om" och "men" prata med en sjuksköterska på vårdcentralen (som plötsligt fanns på plats efter att Filip börjat tappa tålamodet på växeltelefonisten som bara kopplade honom mellan olika telefonsvarare). Efter att ta rådgjort med en av sina kollegor rådde hon oss att åka till akuten i Jönköping, då de tydligen inte tar emot i Värnamo. Filip kunde inte följa men då hans söner var här, så jag åkte förbi Vaggeryd och hämtade mamma som sällskap.
Så vad var det då för fel på henne?
Öroninflammation.
Det hade de lätt kunnat konstatera på vårdcentralen om de bara hade låtit oss komma in när vi ringde på morgonen, men inte då. Nej då, då skulle vi höra av oss igen om det inte hade blivit bättre innan lördag, och vem vet hur ont stackars lilla Julia hade haft då. Barnläkaren på akuten träffade Julia i 5 minuter, tog bara en snabb koll i örat och så var det klart. Hon var dessutom väldigt förvånad över att vårdcentralen överhuvudtaget skickat dit oss. Ja, men så blir det om man inte ens tar sig tid att ta en titt på sina patienter.
Nu har hon i alla fall fått penicillin så nu hoppas vi att hon blir bättre snart!
Lite mormor-gos så mår man lite bättre
Julia är förälskad!
Tyvärr inte i nån liten söt pojke på dagis, utan i Christophers kompis Iliad som är typ 10 år äldre än henne. Jag bävar för framtiden, så mycket kan jag säga. Hon är som en liten svans efter honom och ropar: "Ija, Ija! mest hela tiden.
Min lilla Snutta!
Något som är mindre roligt är att hon blivit sjuk igen. Som tur var har hon "bara" feber, men det är fullt tillräckligt. Själv har jag ont i halsen/öronen/huvudet och mår allmänt skit. Filip mådde dåligt häromdagen så det är väl nåt som går.
Nu ska jag bädda ned mig i soffan och titta på "Tunnelbanan" och tycka allmänt synd om mig själv.
Note to self:
Julia tycker att jag är en tönt
Jag bryr mig inte, det är min rättighet som mamma!
Min lilla, stora tjej!
Tiden går alldeles för fort och hon blir mer och mer självständig för varje dag som går. Idag fick jag till exempel inte lämna henne på dagis, utan när vi kom fram till dörren så puttade hon bort mig och sa: "Akka akka" (Akta akta)! Inte bara en gång heller, utan två. Nu är hon ju för liten för att kunna få upp dörren, och för att kunna klä av sig, så hon hade ju inte så många andra val än att låta mig följa med in, men ändå. Vart ska det här sluta om hon redan nu, vid 1,5års ålder, försöker bryta sig loss och bli självständig?
Glad jävla hjärtans dag, typ...
Det hela började egentligen några dagar tidigare då bilen inte ville starta, batterier var dött. Trodde vi i alla fall. Så i måndags var Filip och köpte nytt batteri och problemet var fixat.
Hahaha! Vad naiv man kan vara!
I går morse skulle jag köra Brandon till sin dans och Julia till dagis och batterilampan lös för fullt, trots nytt batteri. Enligt Tryggve kunde det vara så att man behövde köra lite med den för att ladda det, så jag tänkte väl inte så.mycket på det tills motorlampan började lysa. Fan också! Jag hann lämna av Brandon och chansade på att jag skulle kunna ta mig hem i alla fall, när ALLA lampor helt plötsligt tändes, och bilen började hoppa fram sån nån jäkla kanin. Jag hann precis svänga in på en parkering innan den tvärdog. Bara att plocka ut Julia och börja traska genom snön mot dagis. En kilometer i snö är kanske inte så mycket för oss vuxna, men lite mer för en trotsigt 1,5åring som i vanliga fall vägrar att gå, utan bara slänger sig. I en jäkla timme kämpade vi, jag frustrerad och stressad, och hon illskrikandes, innan vi kom fram till dagis. Hade det inte varit för att jag hade en tid att passa på AF så hade det inte varit någon fara, då hade vi kunnat ta det hur lugnt som helst, men givetvis så händer det inte då, nej då. Jag var helt hundra på att nu kommer snart socialen och tar henne ifrån mig, för hon skrek verkligen som om jag misshandlade henne. Jag försökte med tricket att börja gå därifrån och säga "hejdå, nu går jag", men det fungerade inte, kan jag säga. Visst slutade hon att gråta, och visst började hon gå, men inte åt mitt håll. När jag sprang ikapp henne och försökte få henne att gå åt rätt håll ramlade hon ihop i en liten skrikande pöl igen. Hon låg där och skrek: "Hej då, mamma, hej då!" och tyckte att jag skulle gå.
*suck*
Nu står i alla fall bilen på vår parkering och Filip ska få del stora äran att ringa en bilverkstad. Han får även stanna hemma på fredag så att jag kan ta hans bil när jag ska på begravning.
Learnt the hard way...
Lilla fröken pasha
Om ni undrar varför hon sitter med en stövel på sig så är det för att hon inte fick på sig den andra. Gud nåde den som försöker hjälpa henne, då får man allt veta att man lever. Har man tur så kommer man undan med en hand som trycker bort en med orden "akka akka" (akta), har man otur vrålar hon så att örona riskerar att trilla av.
Men men, man ska vara glad för det lilla, hon har iallafall börjat säga "Nej TACK" istället för bara "nej"....
Imorgon blir det trevligt här i alla fall, då kommer familjen på lite tidigt födelsedagsfirande. Lilla Isa är ju inte tillgänglig nästa helg, så då tar vi det nu istället. Jag har hört ryktas om att hon redan bestämt vilka kläder hon ska ha på sig. :)
Fighting fire with fire
När någon är ledsen så tröstar man genom att kramas. Av den anledningen sitter Julia och kramar boken. I boken finns nämligen en bebis som gråter. Hon har blivit väldigt intresserad av bebisar och speciellt om de är ledsna, då ska det kramas och pussas. Nu har hon inte träffat några bebisar (bortsett från på dagis) så här hemma har vi märkt det genom att hon kramas med böcker och tidningar.
När det gäller hennes utbrott så prövade jag en ny metod att bemöta henne idag. Efter badet fick hon för sig att slänga sig på golvet och skrika igen och jag gjorde då samma sak! Det tog ett tag innan hon reagerade, sen kom hon och kröp ihop intill mig och kramades. Vi fick göra om proceduren några gånger, men för varje gång varade de kortare och kortare stunder. Sista gången var det bara ett par sekunder. Visst var hon fortfarande ledsen och det är klart att hon måste få visa att hon är ledsen om hon är det, men om de hysteriska utbrotten minskar är det bra. Jag inser givetvis att man aldrig kan komma ifrån de helt, speciellt eftersom hon inte kan berätta med ord om något är fel, men jag tror att hon också kommer att må bättre av att slippa vara så arg, så länge.
2 timmar.... 2 jäkla timmar...
Finns det något som heter 1,5-årstrots?
I så fall har Julia DEFINITIVT det. Hon bryter helt ihop för ingenting mest hela tiden känns det som. Hon får inte på sig skorna själv, till exempel, så då bryter hon ihop. Jag frågar om hon vill ha hjälp och får ett skrikande "Neeeej" till svar. Är jag tvungen och ta på dom på henne ändå (för att vi ska till dagis t.ex) bryter hon ihop igen och blir helt hysterisk. Skriker som om jag misshandlade henne eller nåt. Skriker och visar att hon vill komma upp, men försöker jag lyfta henne blir hon till en bit spaghetti och skriker för att hon inte vill upp.
Damned if you do, damned if you don't.
Hon har absolut inga muskler i kroppen på väg till dagis, inte heller när vi går därifrån. Försöker man ta henne i handen (eftersom hon annars sticker åt andra hållet) ramlar hon ihop i en liten hög på backen. Det är som om hennes hand är en magisk liten knapp, nudda den och kroppen stänger av.
Så vad gör man? Tar tio, tjugo, hundra djupa andetag och låter henne skrika bäst hon vill (hon kommer när hon är färdig)? Det funkar ju när man är hemma och inte ska någonstans. Men vad gör man på parkeringen till exempel? Hon måste hålla handen där, det kan ju komma bilar. Det fungerade ett tag att bara ignorera beteendet, ställa henne upp igen och säga "Nu går vi till bilen", men det fungerar inte nu. Så fort jag ställer henne upp så viker sig benen igen och hon ligger på marken. Ska jag kanske bara ge upp och bära henne överallt? Det är hon lite stor för tycker jag, och det är ju faktiskt inget fysiskt fel på henne, hon testar ju bara sin mamma.
Kvällens pussel
Julia räknar allt hon kommer åt att räkna, pennor, böcker, knappar, ja till och med streck som hon ritar. Egentligen kanske man inte kan kalla det för räkning riktigt, hon har ju lite taskiga koll på ordningsföljden. Så här kan det låta: Een, tå, te, tywa, åtta, nio, åtta.
Iallafall så tänkte jag sköta mig som mamma för en gångs skull (jag har mina stunder), och fixade ihop några nummerkort åt lill-fisan. På framsidan står numret och på baksidan är det olika saker i samma mängd som siffran anger. Bakom ettan finns t.ex ett äpple och bakom åttan finns åtta blommor. Egentligen är hon ju lite för liten, men hon tycker det är kul att sitta och plocka med dem (och räkna) och en vacker dag så fastnar det.
Det enda jobbiga är bara att nu måste jag pallra mig till Jönköping och köpa nya självlaminerande plastfickor, för nu är de slut, och jag har fler sånger att rita.
Jag vänder mig om för två sekunder...
...och den lilla tjuven är framme. Nöjd som få var hon när hon satt där och slickade i sig smöret. Isch!
Det nyaste är annars att hon vill sitta och titta på kort, gärna på sig själv (vilket ego!), och pekar och berättar vilka det är (mamma, pappa, Dandon, Totte, Ia). "Ia" är då alltså henne själv. Eller att läsa sina böcker. Boknörd har hon ju alltid varit, men nu börjar hon komma ihåg böckerna så att hon själv kan "berätta" vad som händer. Det är otroligt roligt att sitta och lyssna på henne, och sen hon började dagis så pratar hon mer och mer för varje dag, förståeligt i alla fall. Babblat har hon ju alltid gjort.
jag kan förresten meddela att hon sov hela natten i sin egna säng, trots att hon har alla möjligheter till att rymma. Hon vaknade vid kl 05 och var på väg ut, men la sig snällt när jag ledde tillbaks henne. Bästa bebben!
En liten bokmal
Min bebis älskad verkligen sina böcker.
I natt hade hon kommit in till Filip vid 02 och mer eller mindre skrämt livet ur honom genom att smyga fram till honom och säga: "Pappa!" och räcka fram en bok. Att hennes pappa inte var jättesugen på att läsa saga spelade ingen större roll.
Vi har ju då som sagt plockat bort ena sidan på hennes spjälsäng (på prov), därav hennes nattliga eskapader. Jag hoppas på att hon snart kommer att lära sig att stanna i sängen när hon vaknar, men jag har inga som helst illusioner om att det kommer att gå helt smärtfritt.
Är det en ny istid på väg?
Att bygga med klossar är riktigt roligt!
Jisses, Vad kallt det är idag! Bilen tyckte definitivt att det var för kallt för att vara ute och köra idag, och jag som skulle till jobbet! Som tur är har vi snälla grannar som ställde upp med lite värme och startkablar så att vi kunde tvinga liv i den lilla humlan. Nu håller jag bara tummarna för att den ska starta imorgon så att jag kommer hem också.
