This is Néa

..och upptagen i den Svenska Kyrkan. Lilla plutt-Julia som blivit så stor. Middagen vi hade innan dopet var jättetrevlig med massa trevligt folk, dock hade det nog varit ännu roligare om inte värmen pajat mitt i. Det var lite mindre varmt om man säger så, med tanke på att det var -15 utanför.




Lokalen (IOGT-NTO i Skillingaryd) hade som tur var ett rum i källaren med ett pingisbord och en whiteboard, och tur var väl det. Annars hade nog de små (Alla från Brandon 14 år till Isa 4 år) tråkat ihjäl. Brandon och Isa kom tydligen väldigt bra överens, eller som Isa sa: Innan kände inte jag honom, men nu har jag pratat med honom, så nu känner jag honom.

Själv dopet var jättefint och Sofia sjöng underbart vackert. Julia uppförde sig exemplariskt hela tiden, trots lite kink innan vi började. Jag har inte så många bilder ifrån det än, hinthint, Marika ;), så jag snor helt sonika en ifrån Marikas blogg.



Hon ser ju sådär road ut. Haha, min lilla pluttis!



Julia med sin gudmor/fadder, vad men nu väljer att kalla det. Hennes gudfädrer/faddrar var Johan och Filips lillebror Sebastian.

Tack alla för att ni var med och gjorde Julias dag så fin. (Apropå Julia dop förresten, det var 'någon' som glömde sitt rosa 'Hallo Kitty'-läppglans, undrar vem det kan vara?)

Imorgon ska jag jobba ett pass, och även om jag säkerligen kommer att sakna ett par gosiga små bullkinder, så ser jag fram emot att få sova en hel natt utan att behöva vakna. Skönt!

Lilla J har kommit in i någon period där det ska krånglas och knorras. Allra helst vid maten, eller rättare sagt, nästan bara vid maten. Nu får jag igen för alla gånger jag har sagt att hon är så snäll och aldrig gnäller.

Det började för ett tag sen när hon blev helt hysteriskt förbannad när det var dags att äta. Efter många om och men lyckades vi lista ut att hon inte hann bli hungrig mellan målen, så vi utökade till 4 timmar mellan varje mål istället för 3. Det funkade jättebra, i ett par dagar. Nu krånglar hon igen, dock inte på samma sätt, och inte vid varje mål, men hur kul är det att sitta med en unge som vägrar äta, bara spottar ut och slår bort flaskan, klockan 05.30? När hon sen tittar på en så bara flinar hon. Det är inte det att hon inte är hungrig, för efter en stund äter hon, det är liksom som att det bara MÅSTE krånglas lite innan.

Hon vägras ligga i babygymet mer också, så de leksakerna har jag hängt i babysittern nu. Där duger det än så länge att sitta, eftersom hon (antar jag) kommer upp lite och kan se sig omkring. Dock inga längre stunder, utan efter ett tag börjar hon knorra och morra (vet inte hur jag annars ska beskriva det). Så gör hon även när hon 'pratar' nu förresten. Högt låter det med, och inte ett dugg trött i öronen blir man.

Jag hoppas att detta bara är en period (peppar peppar, ta i trä och allt det där), och att hon snart återgår till sitt söta, lena jollrande.


Julia har 'läst' leksakskatalogen

Det har tagit mig ett tag att skriva det här inlägget. Det handlar om det som man egentligen inte pratar om, det som väldigt få erkänner, nämligen förlossningsdepression. När man som jag har velat ha barn så länge, och alla vet om det, så krävs det väldigt mycket för att erkänna att det kanske inte alls blev som man tänkt sig. Att man tvingas le och se glad ut när alla säger 'Nu fick du som du ville, är du inte glad nu då?' och säga att jovisst är det så, när man egentligen bara vill gömma sig under täcket och låtsas som att världen inte finns.

Så här i efterhand kan man kanske tycka att alla tecken fanns där ifrån början, jag tyckte inte alls om att vara gravid, det var bara jobbigt med hormonsvängningar, foglossning, sömnproblem och att vara allmänt stor och otymplig. När folk skämtade och kallade mig tjockis, eller garvade åt att jag vaggade fram, ville jag bara gråta. Få kläder passade och de som gjorde det satt skitfult. Jag var ful, det var så jag kände. Att man sen fick höra, och läsa, överallt att gravida kvinnor är så vackra, och att de får en inre glöd och bla bla bla, då ville jag bara skrika. Det fick mig att känna som att det var fel på mig, alla andra är ju så fina, alla andra trivs ju, alla andra är ju superlyckliga, så vad är det för fel på mig?

Att förlossningen sen blev jobbig, i mina ögon, det spädde väl på det hela. När Julia kom ut och de la henne på mig mage så kände jag bara: Jaha, och nu då? Vad ska jag göra nu? Ska jag ta hand om henne? Är det inte meningen att jag ska bli hopplöst förälskad i mitt barn vid första ögonkastet, jag känner ju ingenting?
Jag tänkte att det kanske ordnar sig, att jag bara behövde lite tid med min bebis, men den där känslan infann sig aldrig. Det var inte att jag tyckte illa om mitt barn eller så, jag var bara tom. Jag tänkte att det kanske löser sig när jag kommer hem, så jag åkte hem redan dagen efter, men det ändrade ingenting. Jag visste att man kan bli lite nere ett par dagar efter förlossningen när alla hormoner ska ur kroppen, så nu tänkte jag att det blir bättre när babybluesen försvinner.

Det blev aldrig bättre, snarare tvärtom. Efter några veckor hemma hade fortfarande ingenting förändrats. Jag skötte Julia som jag skulle, jag matade och bytte, badade och kelade, men det var aldrig med några varma känslor, snarare tvärtom. Jag grät mest hela tiden, grät för att hon förtjänade bättre, grät för att jag var världens sämsta mamma, det spelade ingen roll vad någon annan sa. Om hon blev ledsen, så grät jag för att hon grät. När jag blev förkyld och min mjölk försvann så grät jag över att hon inte behövde mig längre, nu kunde ju vem som helst mata henne. Jag vet inte hur många gånger jag låg i sängen och grät, och tänkte att det var bättre att jag lämnade Julia och Filip, då kunde ju Filip träffa en 'riktig' sambo och Julia kunde få en 'riktig' mamma. Jag försökte hålla skenet uppe, både här på bloggen och i verkligenheten. När Angela och Marie kom och hälsade på var jag helt övertygad om att Angela skulle avslöja mig. Hon har alltid kunnat se på mig om det är något. Jag satt som på nålar hela tiden. När vi var i Stockholm och hälsade på, och min farmor sa att 'Henne är du väl mallig över?' så tänkte jag bara: ja, borde jag inte vara det? Borde jag inte älska mig dotter så mycket att hjärtat vill spricka? Jag känner ju ingenting för henne.

Vändningen kom när jag var tvungen att fylla i ett frågeformulär på BVC om hur jag tyckte förlossningen varit, och hur jag mådde nu o.s.v. Jag kände att det var nu eller aldrig så jag tvingade mig själv att vara ärlig. Jag säger tvingade, för det var verkligen inte lätt att erkänna, vare sig för mig själv eller för andra att något var fel. Jag hade ju tänkt lite som att jag hade ju velat det här så länge, och nu har jag fått det så sluta gnäll liksom.
BVC uppmuntrade mig att berätta för Filip och förmedlade även en kontakt med en person på spädbarnsverkamheten som skulle komma hem till mig och prata. När jag kom hem ringde jag Filip det första jag gjorde, medans jag fortfarande hade en gnutta mod i kroppen. Jag insåg ju att jag var så illa tvungen att berätta för honom om det skulle komma hem någon till oss, han skulle ju undra vad hon gjorde där. Hade inte BVC insisterat på att denna person skulle komma hem till mig och prata, så hade jag nog aldrig berättat. Under hela samtalet med Filip storgrät jag och när jag tillslut fick fram vad det var: att jag inte älskade vår dotter, och att det bara kändes som att jag var hennes barnvakt, inte mamma, så var han väldigt förstående. Han lugnade mig och försäkrade mig om att vi skulle klara det här, att jag inte alls var någon dålig mamma, snarare tvärtom, jag var den bästa mamma Julia kunde få. Det fick mig att gråta ännu mer, stackars barn, vad hade hon gjort för elakt för att förtjäna en sån hemsk mamma?

Efter den dagen vände det. Det var ingenting som gick på ett kick, det har tagit tid och det har inte alltid varit lätt, men nu skulle jag säga att är mer eller mindre framme. Jag kan sitta och bara titta på Julia, på hennes små fingrar och tår, hennes lilla näsa och när hon ler så smälter jag. Mitt hjärta svämmar över av kärlek och jag skulle aldrig vilja ha detta ogjort, hur jobbigt det än var. Nu kan jag t.o.m tänka mig att skaffa en till lite längre fram.

Tänk om man skulle ta och blogga än något annat än bebis hela tiden, ett inlägg utan bebisbild. Frågan är bara hur det skulle gå till, jag har ju inget liv nuförtiden, eller rättare sagt mitt liv är min bebis nu. Jag gör ju inget annat än att ta hand om henne. Vi pratar, myser, läser, vandrar, badar och sjunger, men hur kul är det att skriva om för sjuttioelfte gången egentligen? Ändå skulle jag inte vilja byta det mot något i världen.

Annars är Filip lika utveckligsstörd som vanligt (och jag likaså om han får säga vad han tycker.. :D ). Planerningen av dopet fortskrider, men vi kan fortfarande inte koma överens om vad vi ska servera. Suck! Jag antar att vi får slåss om det eller nåt, och den som vinner får bestämma.


Isa var såå stolt över att hon fick lov att 'bära själv'! Lilla sötgris!

Sitter och försöker planera lill-skruttans dop. Hur jag än vänder och vrider på det, så känns det som att jag har glömt något. Klänningen är fixad, även klänning till efteråt, kyrkan bokad och familjen inbjuden men vad mer? Maten (smörgåstårtor) är fixat, fika är fixat, lokal har vi bokat (IOGT-NTO, hur kul är det, men det var det enda alternativet som fanns). Eftersom vi ska bjuda på middag kvällen innan så behöver vi fortfarande bestämma vilken mat (förslag tack!), jag behöver försöka lista ut hur jag ska få en stor lokal att bli mysig för 20 personer, utan att det verkar helt ödsligt. Vad ska jag ha på mig? Och Filip? Och Hans barn? Jag behöver åka förbi blomsteraffären och beställa blommor i rätt färg och...och...och... Det tar aldrig slut känns det som, och det är ändå en liten tillställning, utan massa krussidull, och med få personer. Hur gör folk som planerar bröllopsfester undrar jag?

Annars har jag börjat med att försöka få Julia att somna i sin egen säng om kvällerna. Tidigare har hon somnat i min famn efter sista målet och sen har jag lagt henne. Hittills har det gått bra, peppar peppar, jag har bara behövt gå in en gång/kväll i snitt för att stoppa in nappen, sen har hon sovit som en liten gris till 6-7 på morgonen. När hon vaknar gör hon det med världens största leende och jag kan inte låta bli att le tillbaks, även fast jag är snortrött. Som tur är somnar hon om igen efter en timmes lek, så då kan jag få sova lite till.


Liten tröttis


Liten gladis

Är det typiskt eller? Jag tänkte just tanken att jag skulle ge upp och gå och lägga mig, då satte grannen igång att spela sin jäkla dunka-dunkamusik. Antingen spelar han samma låt om och om igen eller så är det en väldigt lång låt, för dunkandet brukar låta precis likadant i timmar. Mongogranne! Men jag ska nog försöka lägga mig ändå. Imorgon ska vi eventuellt till Filips pappa, annars funderar jag på om jag ska få tag i någon i Värnamo att hälsa på. Någon som känner sig träffad? ;)

God natt!

Oj, så roligt det var att bada! De små tjockisbenen sprattlade som bara den under ytan. Snart kommer hennes badring som jag beställt också och då blir det mer badande. Jag har väl tänkt lite som så, att på tisdagar är det sångstund i Skillingaryd och på torsdagar, när bassängen är extra varm, så blir det bad. I alla fall fram tills att babysimmet börjar i januari. Det är lite synd bara att det inte finns något här, utan vi får vackert ta våra små  rumpor (Hrm.. ok då, hennes lilla rumpa) till Gnosjö för det. Tur att det inte är så långt!

är vår lilla skrutta snart. Det betyder att man får börja på babysim, så på torsdag när jag och mamma ska åka till Jönköping och IKEA, så tänker jag svänga förbi någon babyaffär och inhandla hennes allra första små badkläder. Vi får väl se vad som finns.

Denna vecka kommer lilla Julia att få resa runt mycket. Idag var vi hos mamma, där även morbror Johan, kusin Isa och Marika var, på tisdag blir det att åka till Skillingaryd för att gå på Småfolket (Öppna Förskolan typ), på torsdag ska vi till Roland på kalas, eller ja, det är väl mest så att 'tanterna' där vill gosa med Julia, sen åker vi till stan som sagt. På lördag tänkte jag att jag skulle försöka få med Filip till simhallen så att Bebis kan få bada. Om jag får gissa så vill hans pojkar också bada så han får nog helt enkelt inse sig besegrad.

Annars har jag fått prova på livet som ensamstående mamma, mer eller mindre, den senaste veckan. Först var Filip bortrest, sen kom han hem med magsjuka, och det vill vi INTE ha. Han fick helt enkelt hålla sig på avstånd. Ibland kunde jag komma på honom med hur han satt och tittade på Julia, med stora hundögon, och suckade: Jag saknar min lilla dotter! Behöver jag säga att han nästan ryckte henne ifrån mig när han väl frisknat till?


Julia tittar på Baby Einstein. Lurarna var bara för att inte störa Filip som tittade på egna barnprogram.

Så typiskt. Här hade jag äntligen tagit mig samman och börjat skriva ett inlägg, så stänger Filip ned. Nu var det kanske inte helt hans fel, eftersom jag gått ifrån datorn en stund, men liiite i alla fall.

I alla fall, här händer inte mycket. Samma sak varje dag. Så här ser vårt schema ut:

05.00-06.00 Någonstans här emellan vaknar Lill-Fisan för sitt första mål. Filip går upp och matar, byter blöja och sen somnar de om igen.

8.30 Julia vaknar 'på riktigt' och vi går upp och sätter oss i soffan för lite mys.

09.00 Frukost för Julia.

Efter den byts det igen och kläs på, och sen blir det lek i babygymmet för att mamma ska hinna äta också. En liten snabb powernap hinns också med.

12.00 Lunch

Efter den tar vi en promenad på en timme, sen läser vi lite bok.

15.00 Mat igen

Lek, mys, prat och sov, sen kommer pappa hem, och vi vuxna äter middag

18.00 Julias middag

Ännu mer lek, mys och prat,lite sovande, ibland ett bad men mest relax.

21.00 Kvällsmat, pyamas och god natt.

Mamma får kvällen för sig själv, och Julia sover tills det är dags att börja om igen vid fem/sextiden.

Inte någon lattemamma här inte, men det är ju lite svårt att vara det i en sån liten håla som man bor i.


Julia ligger och pratar

Julias lilla hand. Skit, vad ont det gjorde...

Idag fyller lill-snufsan hela 2 månader. Hjälp vad tiden gått fort, fast ändå inte. Jag kan knappt komma ihåg hur det var utan henne, och då var det 'bara' 2 månader sen. Varje dag händer nya saker och hon hänger med mer och mer. Igår var nyheten att hon "pratade" med mig riktigt länge och högt, och dagens nyhet är att hon ska stå i knät. Ligga eller sitta och skittråkigt, det är bara stå som duger, sen pratar hon och blåser spottbubblor, det senare lite mindre fräscht, men det var bara att sätta på haklapp, så funkar det med.



Det är såå skönt att bli kliad på ryggen

Finns det någon likhet tro?



Snygga byxor btw... :D

Imorgon ska lill-fisan umgås med mormor hela dagen för mamma ska till Ullared. Jag håller både fingrar och tår för att hon ska vara en snäll liten flicka och inte skrika sönder sin mormors öron.

Det ska börjas i tid minsann.

Usch, vad kallt det börjar bli. Det betyder att jag måste hitta varma utekläder till skitungen, overall, vantar, mössa m.m. Mössan är inget större problem, men vantar.. Hon har ju såna minihänder än så länge. Alla vantar är jättestora. En overall har jag hittat på internet, och vi har en som vi fått. Jag provade den idag, och ja... Ni ser ju själv resultatet. Om man ska se saken fran den ljusa sidan, så har hon något att växa i, i alla fall.



Tur att vi ska till Ullared snart!

Från och med idag kommer jag och Filip att byta skift, jag tar kvällen och han tar natten för att jag ska orka upp på morgonen, vi får väl se hur det går. Håll tummarna för att Julia kommer att acceptera förändringen utan att bli alltför kinkig.

Nu ska jag bänka mig framför tv:n och titta på Idol och House.

Nighty-night!

I helgen var vi i Stockholm och hälsade på morfar (pappa) och moster Sofia. Snacka om att lilla Julia blivit bortskämd, både med saker och gos. Vi hann inte ens komma in genom dörren innan Fia hade bebis i famnen. Och Julia stormös! Hon har varit så snäll hela helgen och snällt accepterat att bli skickad från famn till famn.







På lördagen åkte vi in till Nynäshamn och shoppade lite. Eller ja, pappa shoppade till Julia. Han tog med oss till en second hand butik som var otroligt bra, måste jag säga. Allting var av otroligt bra kvalitet, och det syndes inte ens på kläderna att de varit använda. Är ni någongång i krokarna så titta in, det är värt det. En hel kasse med kläder fick hon, för 280 kr. Sen ramlade vi in i en leksaksaffär och hittade ett babygym. Jag kan säga att det är en hit! Otroligt roligt att ligga och titta i.



På eftermiddagen kom farmor, farfar och Anna-Lena och hälsade på, och så fick Julia lite mer saker. Hon fick en Barbapapa-skallra och bokstäver som stavade Julia, och av farmor hade hon redan fått 500 kr att handla kläder för. Jisses, vad bilen var full när vi skulle hem!

Nu ska vi strax iväg till BVC för att väga och mäta igen. Jag har en stark misstanke att lilla fröken är klart över 5 kg nu.

Han har förövrigt även en dans till sin fina polska sång. Jag ska försöka fånga den på film, om jag så ska lägga mig i bakhåll. Jag skrattade nästan så att tårarna rann, men Julia tycks gilla den eftersom hon slutade gråta.

Eller ja, imorgon bitti åker vi, så fort lill-grodan ätit sin frukost. Vi ska upp till morfar och moster Sofia och hälsa på och jag tror min lilla gurka kommer att bli fett bortskämd. Jag skulle gissa på att Sofia kommer att bära henne hela dagarna, alternativt promenera med henne i vagnen. Inte mig emot, den som håller när bebis bajsar får också byta blöjan. Hehehehe!

Nu ska jag dock gå och lägga mig en stund, eftersom jag får vara uppe sent ikväll med Grodan. Filip tar nattpasset eftersom jag ska köra imorgon.

Nattinatt!


Filip sjunger polska barnsånger för Julia.

Vi har börjat fundera på lilla skruttans dop.

Kanske lite väl tidigt, vad vet jag, men detta för att svärmor ska kunna hinna med att boka billig biljett ifrån Polen.
Inte trodde jag att det skulle vara så himla krångligt. Jag vill ha ett litet dop, med bara oss, familjen och en präst, precis som det var på lilla Isas dop. Ingen gudtjänst alltså. Det får man inte här i Gislaved. Här har de bara dop vissa datum varje månad och det i samband med gudstjänster.

Jag kan ju tänka mig flera saker som är roligare än att sitta länge i en kyrka med en bebis som kommer att bli rädd varje gång det spelas på orgeln, som GIVETVIS kommer att gnälla och krångla bara därför att liksom.

Nu ligger mitt hopp hos Tofteryds församling istället, att vi ska få döpa henne, på det sättet som jag önskar, i Åkers kyrka. Det fungerade för Isa och jag hoppas att de inte ändrat några regler eller nåt på dessa 4 år.

Annars knallar livet på som vanligt. Vi fick finbesök häromdagen av 'tanterna' Marie och Angela, samt Isabell, och lillskruttan var skittråkig och sov sig igenom hela besöket typ. Som vanligt. Vi var och tog kort på henne för att fixa födelseannons i Värnamo Nyheter, och hon sov sig igenom det också. Vi försökte verkligen med allt för att hon skulle vakna, så att det skulle bli ett fint kort, men icke. Ju mer vi försökte, desto djupare sov hon. Tills vi kom hem. Jag skojar inte när jag säjer att hon slog upp ögonen så fort vi klev över tröskeln.

Skitunge!

Värre är det på kvällarna. Då vägrar hon att sova, och bara skriker. Stora tårar som rullar ned från kinderna och ingenting duger. Eller jo, pappa duger. Själv existerar jag inte i hennes värld just då. Lite jobbigt på helgerna eftersom Filip inte är hemma då utan är ute och ordningsvaktar. Inte kan jag muta henne med tutte heller eftersom mjölken försvann när jag blev sjuk. Jag försökte få igång det igen, men det resulterade bara i att hon blev arg för att det inte kom någon mat, så nu blir det bara flaska för hennes del. Själv pendlar jag mellan att tycka att det är skönt att någon annan kan mata, så att hon inte är så låst av mig och att tycka att det är skittråkigt att hon inte behöver mig på samma sätt längre.

Herregud, hur ska det gå när hon flyttar hemifrån?

Nej, nu ska jag passa på att trycka i mig lite mat medans det lilla livet snusar i sin vagn. Man får passa på.

Jag hade ju så fint planerat att Filip skulle få vara lektant åt arg bebis, men vad händer?

Jo, hon är värsta snälla bebben. Somnar i tid, sover ordentligt och när hon väl var vaken så var hon så snäll och söt så.

Jag börjar ana en konspiration.

Så har då Julia lärt sig att man kan köra med sin mamma. Hennes favoritsätt att driva mamma till gränsen? Sov hela dagen och var vaken halva natten. Det hade inte varit så farligt om hon bara hade varit glad, men icke! Det ska gnällas och krånglas och gråtas. Filip, som jobbar på nätterna och bara ser dag-Julia, tycker att hon 'är ju jättesnäll'.

I natt är han hemma, och då ska jag nog lägga mig tidigt, så får han trösta bebis.

Hämnden är ljuv!

*moahahaha*

Gos med mormor. Lill-grisan har på sig sin fina Hallo Kitty-klänning som mormor stickat, men den syns inte tyvärr. Ska försöka få med den på bild nästa gång.



Fröken hintar att hon är hungrig genom att äta hand.



Morgon-gos med Wilma



Morgon-gos med pappa.

Nu väntar vi bara med spänning på att hon ska växa till sig lite, så att man kan börja se vem hon liknar. Eller ja, Filip väntar väl lite mer än jag, jag tycker redan att tiden går alldeles för fort och tycker att hon ska vara mini-liten ett bra tag till.